31 december

Dylanskt morgonhäng

Jag vaknade upp i min brorsas bäddsoffa. Sista dagen på året inleddes stelfruset i hans innerstadslägenhet. Dåligt tätade fönster hade inte kunnat stå emot decemberkylan och det var kylan som väckte mig, inte morgonsolen.

Någon timme senare satt jag och min bror och drack kaffe och pratade. Vi pratade längre och mer varierat än vad vi brukar. Värmen från kaffet stabiliserade mitt morgonhumör och Dylans knorriga stämma snurrade i skivspelaren. Kaffet, Dylan och fotbollen förenar mig och min bror, denna morgon var inget undantag.

Vi spelade låtar för varandra och jag blev glad när han uppmärksammade mig på ett intressant band med intressant namn och sound, Pascal. Kaviarsmörgåsen smakade bra till de bissara texterna som Pascal ylade ut i lägenheten som blev varmare för varje minut.

Det var en perfekt morgon som avslutades med en promenad till systembolaget.
Innan vi gick ut lyssnade vi för andra gången på Dylans "Keeep it with mine".

I can't help it

If you might think I'm odd,

If I say I'm not loving you for what you are

But for what you're not.

Everybody will help you

Discover what you set out to find.

But if I can save you any time,

Come on, give it to me,

I'll keep it with mine.

28 december

Årets lista

Jag skall göra min bloggplikt och göra en lista över året som gått.

Here you go!

Årets stad: Linköping (fantastiskt år i tätorten på slätten)

Årets hjälte: Daniel Tjärnström (Kommentarer överflödiga)

Årets författare: Carl-Johan Vallgren

Årets bok: Kunzelman och Kunzelman

Årets TV: Obama-dokumentären (Tack Edward Norton)

Årets film: Filmen om lsek

Årets musik: Florence Valentin på John Doe, HG

Årets lag: AIK (Bäst i Sverige)

Årets vänn: Charles Bukowski (Alltid)

Årets förort: Bredäng (Hemlig anledning)

Årets resa: Milano (Enda resan i år)

Årets bajsmacka: Partyresan till Lund (Bilen pajade i Ljungby och vi var tvungna att vända)

Årets grej: Stand Up

Årets politiker: Maria Wetterstrand

Årets Vem?: Hertha Muller

Årets fest: Ur spåret-festen hos Axel (Frisyren gjorde festen)

Årets snyggaste: Hon i the Notebook, Rachel McAdams

Årets fulaste: Ryd som helhet

Årets häng: Ryd i allmänhet

26 december

Sista dygnet

Nu är vi inne på det sista juldygnet. Julklappar har delats ut och maten är uppäten. Det börjar lida mot sitt slut. Men inte för alla.

På min pappas sida ska det iddag arrangeras släktträff på kungsholmen. Det ska bli kul. Efter det blir det partaj i Nacka.

Sen. Är. Julen. Slut.

Jag fick ett par böcker och kläder i julklapp. Tack Tomten. Du lever än.

22 december

Halv fem, tisdag

Sitter i jobbkläderna och orkar inte röra mig. Posten är Posten och jag är gammal i gemet nu. Ändå blir jag trött och grinig när dagarna blir långa.

Men..

Pepp inför julhelgen? Oh yes!

Julafton: Fira med syskonen och farsan i Jakan. Mat och öl, klappar och chill.

Juldagen: Fira moderns födelsedag, sen total-kväll-ala-kengen-boys.

Annandagen: Släktträff på Kungsholmen som brukar vara roliga, sen mayhem-slåpåtrumman-hulabalula-party i Nacka!

Det är lätt att överleva en vecka på posten med denna fetinghelg framför sig!

19 december

Någon annan

Klev av pendeltåget i Kungsängen. Hemmaplan. Svepte med blicken. Det brukar alltid stå någon på perrongen man känner igen. Någon att hälsa på, säga hej-allt-är-bra-själv-va-gör-du-nu- för-tiden.

Inget resultat. Såg endast ett par högljudda tonårsflickor i för mycket smink. För unga för att kännas igen.

Rulltrappan upp till vänthallen. Kastade en blick nedåtbakåt. Ingen av de som stod bakom mig på led var någon gammal klasskompis. Ingen bekant och inget gammalt pinsamt förflutet.

Gick genom spärrarna och ställde mig vid ingången. De automatiska dörrarna släppte in minusgraderna när centrumborna gick ut mot torget. Jag är inten centrumbo.

För två-tre år sedan hade jag känt igen varelserna som stod runt mig. Nu var de främlingar. Kungsängen är inte mitt hem längre. Det är någon annans. Krogarna i centrum lockar inte längre och jag tycker inte tjejerna är längre lika söta. Det är någon annan lockas och någon annan som tycker .

Kan leva med det.

Jag gör rätt i att överlåta allt det där till någon annan.

Linköping är inte heller mitt hem. Men jag står hellre med ena benet där och det andra i Prag.
Det blir nog enklast så.

18 december

Komikerbordet

Ben som är ansvarig för ståuppklubben här i Linköping sa att han inte trodde att det skulle komma så mycket folk. En timme senare var cafèt fullsmockat. Det var en relativt ung publik. Borden nära scenen. Jag satt vid ett bord bland de andra som utgjorde kvällens underhållning.

Martin Lagos var där. Lika trevlig som rolig. Vi snackade lite om standup och jag sa att jag sett han på TV och att jag gillar hans skämt om "det danska bajset". Han blev glad och sen snackade vi om Stockholm. Årsta VS. Kungsängen.

Jag var nervös. Troligtvis skakade min högra hand, den brukar göra det. Tankarna snurrade och skapade en kraft som fick min mage att vilja göra uppror. Jag tror jag hade svettpärlor i pannan.
Det var skämmigt på något sätt.

Är jag verkligen rolig? Är mina skämt verkligen skojiga? Har jag lurat mig själv?

Jag blev uppropad. Jag sa det jag planerat och gick av. Allt gick som jag hoppats på.

Efteråt snackade jag med Palle, en annan komiker. Han sa att han gillade mig och att han skulle fixa in mig på Big Ben. Det är ett ställe på Götgatan i Stockholm Södermalm. Det värmde...

Vore underbart att komma hem till huvudstaden för att vara rolig... Inte bara fira jul.

Imorgon åker jag hem till Kungsängen. Jul och jobb skall göras. Ser faktiskt fram emot båda.

Hej!

17 december

Det fortsätter

Ett ofrivilligt blogguppehåll. Är tillbaka nu..

De senaste dagarna har gått till att göra färdigt min C-uppsats i historia. Den är inlämnad nu och jag har svårt att beskriva hur skönt det är att det är över... Typ Frihet.

Jag fick ett samtal från Ben. Ben är högsta hönset på ståuppklubben i Linköping som jag uppträdde på senast. Han sa att de ville se mig igen. Så ikväll ska jag försöka vara rolig på scen på Cafè M. Det är ett rejält kliv uppåt. Cafè M är stället Bens klubb kör regelbundet på och dit lockar de större namn som t ex Martin Celin eller Martin Lagos. Det ska bli kul, men jag är nevös.

Måste fixa till lite skämt nu.. Skriver imorn igen

12 december

Tillbaka till Bukowski

Jag gick upp för Ågatan. Två dagars supande tog ut sin rätt och jag andades häftigare än vad som annars är normalt. Dagarna stympas allt mer av vintern och mörkrets tidiga andetag började ge adventsljusstakarna i fönstren mening.

Jag hade tid och lust. Så jag gick in i stadsbiblioteket. I en fotölj med utsikt över den lilla parken som vissnade i mörkret höll jag i en gammal bekant.

Ett par minuter senare hade jag fått det jag ville ha. Min gamle och trogne vän Charles Bukowsi hade genom sina texter fått mig på fötter igen. Redo att gå ut. Som många gånger förut.

Han sa idag: att det är förbannat mycket enklare att vara poet än att vara man.

Word

10 december

Clownen

Igår så gjorde jag det igen. En större publik denna gång. När Ben stod däruppe och skämtade och jag var på tur, kom nervositeten. En skön orolig känsla som samlade sig i trakten kring hjärtat. Hög puls... Men fokuserad.

Tio minuter senare gick jag av scenen. Uppträdandet gick bra. Publiken kändes pepp och jag hade hyffsat flow i snacket, men det finns mycket kvar att utveckla.

Vill gå upp dit igen.

Om ni vill se standupen så klicka på länken nedan. Skämten är lite elakare än sist och det är lite nya grepp som testas. Håll till godo...

http://www.youtube.com/watch?v=IdR2qIhDS7I

7 december

Det jag glömde..

I förra inlägget glömde jag lägga till att min lillasyster kommer på besök i veckan. Vi och några vänner ska gå och se kungen av Linköping, Lars Winnerbäck, spela i Cloetta Center.

Jag har haft ett okomplicerat men stundtals intenvsivt förhållande till Winnerbäcks deppiga stämma. Hans mer avskalade låtar har i perioder fått mig att älska honom, medan de folkmusiksinsprirerade sångerna gör mig en smula nervös.
Bästa låten han har heter Över gränsen. Jag hoppas han spelar den.

Elegi, är fin också.
Jag gillar även hela Söndermarken.
och balladen med Miss Li.
Fan jag tror jag även gillar de två första skivorna. Speciell Kom.

Men Över gränsen är nog bästa låten. Ja det är den.

4 december

The beat goes on

Nästa vecka så släpps premiäravsnittet av podcasten Radyo Ryd. Ett humorprogram med samhällskritiska inslag som kretsar kring Linköpingsförorten Ryd. Jag, Mutto och Slimmy är de som knåpat ihop detta spektakel. Förhoppningsvis så blir det en lokal succè med nöjda lyssnare.
Jag är nöjd än så länge i alla fall. Men allt kan bli bättre...

Nästa vecka på onsdag så greppar jag micken i Cafè Baljan på campus. Jag ska försöka leverera bra stand up för en vad jag hoppas stor publik.

Spännande shit på G.

Ikväll ska jag och några vänner ha drinkparty hos min granne Lizzy. Det kommer bli fett. Fett med bacardi och fett med ös.

Heja!

2 december

Tolka fritt

Jag låter Tom Waits hesa murbräcka till röst leda vägen genom december. En röst som vittnar om 30 hårda år. I decembermörkret lyssnar jag på en röst som kommer från djupet.
Jag vet inte om han sjunger om kärlek eller abstinens efter droger. Avgör själva..
Vackert är det i alla fall.

You can throw it out in the rain

You can whip it like a dog

You can chop it down like an old dead tree

You can always see it

When you're coming into town

Once you hang it on the wall

You can never take it down

But there's one thing you can't lose

And it's that feel

You can pawn your watch and chain

But not that feel

It always comes and finds you

It will always hear you cry

I cross my wooden leg

And I swear on my glass eye

It will never leave you high and dry

Never leave you loose

It's harder to get rid of than tattoos

Tack Tom.. Så vad säger ni?

1 december

Sverige Sverige fosterland

Sverige, ett land som sover i ett hav med kinden mot Finland och Baltikum.
Sverige Sverige som blekt sina tänder för Europas utsträckta armar.
Sverige Sverige fosterland.

I Sverige bor ett folk som upprörs mer över grannens kvarglömda ludd i torktumlarn än över svälten i Darfur.
Sveriges befolkning hyllar mellandagsrean som en högtid men dricker dyrt kaffe när chansen dyker upp. Proffsboxning är förbjudet men vi blundar för hustrumisshandlarnas träffsäkra örfilar. Jag lever i ett land där jämställdheten är ett av de vackraste flaggskeppen, men där en romersk-katolsk syn på sexualitet råder. Monogamin är osynligt stadgad i grundlagen trots att skillsmässan är lika given i en tonårings liv som puberteten.

Sverige är ett decemberland som söver sin befolkning i tron om att vi är bäst i världen.
Bäst på vad?

När jag funderar över Sverige och mitt eget folk dras tankarna till ett par välskrivna rader från Carl-Johan Vallgren.

Sverige är ett geografiskt område på den skandinaviska halvön där schlagerstjärnorna kammar hem de tyngsta kulturpriserna, där frikyrkan står för dekadensen, och de viktigaste ligamatcherna i fotboll avgörs på självmål.

Tack Vallgren. I litteraturen finns svaren och trösten. För visst finner jag en ironisk broder i Carl-Johan. Jag hatar inte Sverige. Jag vill inte hellre bo i Uganda. Men jag blir ständigt påmind över vilket märkligt land vi bor i. Du och jag.

Sverige Sverige fosterland

27 november

Micken

Två bra dagar på raken. I förrgår fick jag ett erbjudande om att köra stand up i Cafè Baljan den 9 dec. Självklart tackade jag ja.

Igår hade jag handledning och fick goda nyheter kring mina chanser att uppnå målet. Klar innan jul.

Jag ser verkligen fram emot att greppa micken den 9 december. Sen senaste uppträdandet har jag filat på lite material som jag nu styrt upp till ett femminuters-sett. Ett kort, men förhoppningsvis roligt framträdande i studentmiljö.

Eftersom min mobil varit ur funktion en längre tid, ska jag nu spatsera ner mot stan och köpa en ny. En funktionsduglig lur utan tillbehör och utan tjaffs. Pallar inte med smöriga smådryga mobilförsäljare som ser deras värdighet i sina försäljningstatistiker. Alla mobilförsäljare ska man självklart inte dra över en kant. Men att generalisera är en överlevnadsteknik som sätts i bruk vid tillfällen in desperate times.

Nu går jag.

Gått...

25 november

Horisonter

Läste ut den där boken jag kämpat med så länge. "Kunzelman och Kunzelman", var en roman som satte sinnena på spänn. Livets allra ömtåligaste frågor ställde sig på sin spets i en historia som handlade om lögner, faderskap och konst. Jag rekomenderar Carl-Johan Vallgrens bibeltjocka roman till alla som vill försvinna in i 1900-talets konsthistoria.

Min barndomshjälte, tonårsidol och livspoet Joakim Thåström ska träda ur mediaskuggan och medverka i SVT:s Skavlan. Thåström har varit en bidragsgivare till mitt liv så länge jag kan minnas. Ilskan från Ebba grön och mystiken kring Imperiet har nötts in i mig. De nedtonade och finstämda soloskivorna likaså. Nu skall han ut i ljuset. Det ska bli intressant.

Det börjas prata julbord och glögg. Julskyltningarna skriker om den goda tiden. Julen som i min värld är kilometer av tid bort, tränger sig på och vill väsnas. Jag välkomnar den så småningom. Är inte en sån som suckar över traditioner. Det känns bara lite ledsamt att vilja längta redan. Än så länge får julen vänta vid horisonten. Strax under allt annat december har att erbjuda.

23 november

Montag

Måste röra på mig. Jag har suttit och skrivit på uppsatsen en timme och benen börjar dampa sig lite. Tankarna vill sväva utom räckhåll.

En promenad är botemedlet.

Innan jag går skall jag berätta lite om allt. Robban var här i helgen. Till största del drack vi öl och pratade, men vi hann med två pizzor och lite party också. Det handlade mest om att ta igen det man missat genom åren. Vad som hänt och inte hänt. Berättelser och skrönor. Skryt och jämmer.

Måndagen vill inte vänta mer. Ett berg av böcker ligger som ett dåligt samvete bredvid min soffa. Måste ut på andra sidan nu.

Om ett par månader är jag i Prag.

19 november

Rädsla och förakt - Vellinge och flyktingbarnen

Ingen människa ska behöva skämmas för sina rädslor. Rädslorna är våra okränkbara barn, som vi måste få vårda med omsorg. Finner ingen skamm hos den som blottar sina rädslor och bjuder ut sin feghet. Fegheten och rädslorna sätter färgen på människan. Det där vi älskar och vill vårda.

Innvånarna i den skånska byn Vellinge har med sina rädslor fått hela Sverige att häpna. På den skånska landsbygden lever människor i skräck för världen utanför. Med tanke på mina inledande rader i detta inlägg borde jag finna denna rädsla motiverad och rättfärdigad.
Men självklart kommer det ett MEN.

Vellingeborna har med sina rädslor för det främmande åsidosatt sina mänskliga värderingar. Flyktingbarnen andas nu svensk luft genom en hinna av skånskt förakt. Genom skånsk rädsla.
Jag har följt debatten och jag finner inga ursäkter för innvånarna i Vellinge. Den upprörda mannen som förde deras talan i SVT Debatt talade om att de inte önskade ett nytt Rosengård i Vellingetrakten. Han trodde på största allvar att Vellinge gick Malmös ärenden för att bygga upp miljonprogrammen på nytt. Iklädd en ful kostym av rädslor och förakt påpekade mannen sakligt att barnen inte var välkomna.

Vilket nederlag. Vellinge är en kommun där moderaterna har ett saftigt 80-procentigt stöd. Vid nästa val lär ett än mer högervridet parti slå rot. Det finns potential i Vellingebornas rädsla.

Jag skäms sällan för Sverige, men Vellinge och resten av kommunerna i Sverige som inte hyser sympatier med de afghanska och somaliska barnen, får mig att rodna. Sverige är idag ett land som är sårbart för vad vi en gång grävde ned under efterkrigstiden. Rädsla och förakt.

16 november

Paradiset

TV6 har dammat av den gamla skandalsåpan Paradise Hotel. Nu kan vi återigen se sexpartyn och alkoholorgier i rutan. Nya skandalstjärnor skall tändas på B-kändishimlen. För vi svenskar klarar oss inte utan dem. Baren-Meral, Robinson-Robban och BigBrother-Linda får oss att överleva vardagen. Vi svenskar måste för vår överlevnad hela tiden påminna oss själva om att det finns fler sorgliga människor därute.
Vi behöver töntarna i FCZ och Bönderna i TV4. De ger oss hop om vår tillvaro. Så länge det finns töntigare, galnare och mer ensamma människor på TV, blir våran vardag en smula enklare.
En enkel men tragisk logik. Ingen vill va pinsam eller kufisk. Och genom att beskåda Paradise Hotel-stjärnorna eller Bonde Söker Fru-Roger så konstaterar vi lugnt, att det finns dem som är värre än oss själva.

Dokusåpan är ett medium som ger oss möjlighet att spegla oss själva i den grumligaste brunnen.
De allra ömtåligaste ämnena: Sex, ekonomi, relationer, och missbruk ska vi kunna vältra oss i genom att titta på dumburken. Vi vill se verkligheten på våra villkor.

14 november

Nöjd och glad

Tack till alla er som kommenterat fint på Facebook angående Stand Upen. Och tack till de tappra själar som tog sig till Elsas hus. Ni som vill se mina moves on stage får hitta mig på Facebook och kolla. Eller så kanske jag lär mighur man lägger upp videon här på bloggen.
Får se..

Nöjd och glad blir jag också av att vara hemma i Stockholm. Ikväll blir det party i Hässelby.

Nu kör vi!

13 november

Flyktsoda

Jag åker till Stockholm om ett par timmar. Min syster har dragit ihop en kusinträff som jag hade tänkt delta i. Ser fram emot det. Mycket annat roligt ska hända där hemma. Morsan ska hjälpa mig lite med uppsatsen och sen blir det inflyttningspartaj i Hässelby.

Min debut inom ståuppkomiken igår gick bra. Jag är nöjd med både prestation och publikrespons. Det var en liten men vänlig publik.

Mer om det sen. Måste springa till skolan, handledning på g.

XOXO

10 november

Som en ensam

Jag satt hemma igår och tittade på fotbollsgalan. En fruktansvärd tillställning. Adam Alsing var kass som hoast. Inte många rätt. Tillochmed Johan Glans var tafflig i sin sketch, som skulle vara rolig. Zlatan fick guldbollen men var inte närvarande. En pinsam stämning fyllde det tomrummet. Fotbollsgalan brukar ju vara tråkig. Så i förväntad besvikelse gick jag och la mig för att sova. Klockan var halv elva. Midnattstimmen var inte inledd, men ändå blev jag irriterad när min granne ovanför börjar spela på sin synth. Jag försökte somna till min grannes taffliga försök att spela melodin till Britnye Spears "Womanizer". Det misslyckades.

Jag klev upp ur sängen och tog på mig mina kläder. Ur irriationens grumliga kölvatten växte en vilja att få andas den klara novemberluften på andra sidan fönstret. Så jag tog på mig ytterkläderna och gick ut. Måndagskvällarna i Ryd kan jag nu vittna om, är tämligen ödsliga. På avstånd hörde jag ett skratt eka mellan 70-tals-klossarna. Nattens smygande mörker gav en sval smak i munnen, en påminnelse om årstidens effekter på sinnet. Men jag bestämde mig för en promenad.

Vid Rydskolans gympasall svängde jag höger upp mot Universitetet. Fortfarande var jag ensam i kylan. Skrattet som tidigare ekat mellan husen var det enda tecknet på liv jag mötte. Någon människa hade jag än så länge inte träffat. Under den ensamna promenaden började jag fundera på torsdagens kommande aktivitet. Stand-up på Elsas hus. Nervositeten inför ett avklätt möte med en publik törstiga på vitsar, hade än så länge inte gripit tag i mig. Inte heller denna kväll blev jag skräckslagen inför faktumet att jag kanske kommer misslyckas. Funderingarna kretsade mer kring varför jag ens försöker. Finns det någon mening i att försöka vara rolig framför en publik. Stand-upens anti-intelektuella existens har aldrig tidigare lockat mig. Varför nu? Är det ett desperat rop på uppmärksamhet? Eller är jag bara sugen på att testa gränserna?

Mina funderingar blev isande klara i novemberkvällens kyla. Jag vill se orden möta publiken och jag vill få reaktioner. I mitt inre flög självskissade fotografier upp som diabilder. En scen, en mick, en min, och hundra skratt. Det var kanske vad man kallar mental förberedelse.

Någonstanns hade jag vänt på klacken. Jag stod utanför Herrgårn i Ryd. Endast 50 meter ifrån min bostad. Midnattstimmen var några minuter gammal när jag ökade takten mot min port.
När jag kom tillbaka såg korridorsrummet ensamt ut. Som en ensam la jag mig i sängen och stirrade upp mot taket. Till tonerna av My heart will go on från min grannes synth somnade jag med kvällens funderingar under kudden.

9 november

Kräftsjärt

Jag gjorde crepes-debut igår. Det blev schysst faktiskt. Vi som delar korridoren lagade mat gemensamt, för att sedan mysäta framför TV:n. En lustig situation uppstod när grekiskan i min korridor pekade på burken med kräftsjärtar (fyllning till crepsen), och frågade:
- What is that called in English?
- Öh ehm... Cancer-ass.
Skåningen Jonas utbrast då
- Neh! It`s more like cancer-tails!
- Men vadå tails, de eju svansar? Stjärt är ju typ ass. Cancer-ass.

Grekiskan fattade nada. men hon verkade gilla Jonas översättning bättre.

Jaja fånigheter...

Jag måste ta mig till bibblan idag. Uppsatsresearch som väntar. Vill ligga kvar i sängen och typ inte städa.

Skriver imorn igen. Lack of inspiration

5 oktober

Ta upp den där tråden

Det är dags att göra det. Ta upp gammla trådar. Nästa helg kommer min gamle vän Robban på besök. De senaste åren har vi bara träffats sporadiskt. En öl här, en öl där. Inga prövningar, mest träffats för att uppdatera varandras liv. Det ska bli ändring på det nu. En helg i Linköping får sätta fart på minnena. För visst minns jag....

Jag minns när vi var unga nog att dansa nyktra på discon och jag minns minderåriga kvällar på Södermalm, när vi sprang runt på cafeerna kring medborgarplatsen. La vance, Fåtöljen och Cafè Eden var ställen vi hängde på. I utkanten av utelivet. Allt var rätt oskuldsfullt. Skrattretande när man tänker tillbaka. Jag var den modige, kunde gå fram till ett bord med tjejer och börja prata, kanske bjuda in till någon hemmafest eller bara byta msn. Du var mer blyg, men också mer avslappnad.
Kvällarna på cafeèrna kring medis gav aldrig någon dagen-efter-ångest eller bakfylla. Det värsta som kunde hända var att man hällde i sig för mycket kaffe, vilket resulterade i attackbajs morgonen därpå.
Jag var den babblige fjunisen från det avlägsna Kungsängen i norr, du var den lugne hiphoparen från det slummiga Skarpnäck i söder. Kommer ihåg att jag var en smula avis för att du tog tunnelbanan hem. Pendeltåget gav ingen streetcredd på det creddiga knivsöder.

Det där var länge sen.
Geggigt dravel på bloggen nu? Nejdå..
Sentimalitet är bra till en viss gräns. Det får en att minnas det roliga. Det får en att ringa, och bestämma helg. Ser fram mot att du kommer...

3 november

Ord från popmusiken

If you tell it to my heart

Where would you start

with the truth we shared

Or the lies that drove us apart?

Briljanta textrader ifrån göteborgsbandet JJ. Såg dem i en märklig spelning på John Doe i torsdags. Sångerskan i bandet sjöng ensam, ovanför henne visades en konstfilm som ramade in musiken och fulländade tillställningen. Filmen blev låtarnas sjätte finger.

Jag är nu tillbaka i vardagen. Vandringen mot helgen. Tisdagen ligger på lur i mörkret. Som om jag inte visste. Klokheten kommer med åren kanske. När man är liten lär man sig tidigt rabbla ramsan med veckans dagar. När man är vuxen lär man sig leva dem. Det finns ingenting bittert med att konstatera det. Jag står inte passivt och tittar på. Utan jag planerar nästa steg, med band som JJ till hjälp.

2 November

Lyckans rus

Jag har inte känt en sån här uttömmande lycka sen... jag vet inte, typ studenten. Guldet är hemma i Solna. Jag är hemma i Linköping.

Vi var på plats. Den fullsmockade krogen Gamelport i Göteborg var igår en svettig guldgryta. Kramar, öl, sång och krossade bord. Drömmar som blev sanna. AIK vann och Tjerna fick avgöra.

Exstas är väl ordet som vill formas någonstanns där inne. Ingenting har betytt så mycket på så länge. Och allt handlar om fotboll. Den runda bollen och svartgula tröjor. Det är så simpelt, men samtidigt så maffigt.

Jag är glad på det där guldkantade sättet. Det var elva år sen sist. 1996 tog pappa med mig på min första match. Tror det var mot Peking, minns inte riktigt. Guldet 1998 minn jag bara med ett barns naiva tro. Det är inte på samma sätt den här gången. Jag kommer minnas gårdagen för resten av mitt liv. Jag vet att det kan dröja till nästa gång.

Que sera sera jag håller på AIK.

31 oktober

Spontant eller bara galet och oansvarigt

Väcks av att luren ringer. Okänt nummer. En glad tjejröst kvittrar på om någonting som låter viktigt, men jag är trött och missar budskapet. Efter ett par sekunder identifierar jag rösten. Det är Aris flickvän. Hon säger att Ari inte har några cash på mobilen, och frågar om jag ska med till göteborg. I ett slags sömnigt rus hör jag Ari ta över telefonen på andra sidan och på hans karekteristiska frustar han fram: Göteborg, vi ska dit, kolla på matchen, häng med!

Nu sitter jag och panikpluggar. Ari och hans flickvän Soffi, samt Viksjösonen och hockeynörden Axell sitter i en bil på väg mot Göteborg. De ska mellanlanda här i Linkan för att plocka upp moi. Det kommer bli galet. Vi kommer säkerligen inte få tag på några biljetter. Men vi kommer vara där. När 2000-talets allra mest spännande allsvenska match skall spelas. AIK ska bli allsvenska mästare.

Catch me on the flipside...

29 oktober

Kompis det går bra nu

Uncut vol.2 blev precis den framgången vi hoppades på. Klockan åtta befann sig 260 pers på HG för att lyssna på de som greppade micken. Allt gick som planerat och det känns fruktansvärt skönt. Jag var nervös, det erkänner jag. I pausen skulle jag gå upp och dra några "vitsar". 500 ögon som synade en. Min hand darrade men rösten höll. Skratten kom. Det kändes skönt.
En stor eloge till Raxl, Gayser och Empa som fan tänjde på gränserna. Musik, komik och galenskap. Fruktansvärt bra..

Roliga grejer på G: Ikväll ska jag, Mutto och förhoppningsvis Slimmy träffas för att fila på ett hemligt projekt. Hemligt, men roligt.
Om allt går som planerat gör jag min debut inom stand-up den 12 november. Lnkpg HAHA!, ska ha provrum på Elsas hus, och jag är anmäld. Återstår att se om materialet och nerverna håller. Det känns inte säkert.

Om två timmar ska jag få uppsatshandledning. Måste förbereda mig.

På återseende..

26 oktober

Helgen

Helgen var berfriande lugn faktiskt, i linköpingsmått mätt. Min pappa var på besök med sin flickvän. Vi sprang en mil, drack en öl och pratade fri VS kommunal regi i skolan. De gav mig lift upp till sthlm där jag såg AIK återigen vinna. Ska inte tråka ut er med detaljer om det. Åkte tillbaka hit direkt efter matchen och nu sitter jag i kalsonger parkerad i skinnsoffan. Nöjd och belåten.

Den kommande veckans affärer gör mig fuktig av förväntan. Imorgon kickar vi Uncut Vol 2 på HG, open mic som kommer bli tajt och bra. Jag och Mutto ska va konfrencierer och det känns roligt. Alltid roligt att sammarbeta med honom. Han är proffsig och lekfullt barnslig på samma gång. Det är en kombination som är anabolabra i kreativa sammanhang.

Idag ska jag slicka igen kuvertet till min Pragansökan. Sen hoppas jag på att tjeckerna finner mig värdig en plats på Universitita Karlova. På engelska: Charles University. I slutet av februari nästa år, så blir det förmodligen bye bye Sweden och Hello forna Sovjet.

Längtan..

24 oktober

Lördagens tankeprodukter: Sanning, verklighet och mognad

Flera personer har ifrågasatt det förrförra inlägget jag skrev, den om flickan och bussen. Var det verkligen så? Är allting verkligen sant?

Sant och sant. Det var en berättelse ur det verkliga livet. Återberättad med mina ord. Men mina ord är självklart inte hämtade ur sanningens okränkbara källa. Allt som skrivs och talas är en subjektiv behandling av vad som en gång sågs eller upplevdes. Ingen kan läsa den här bloggen i god tro. Bara en dåre vill avslöja en lögnare i en blogg. Alla skrivande människor är tolkare av verkligheten. Till och med utskällda människor som Blondinbella står närmre sanningen än sina läsare och kritiker, när hon skriver om sin senast inhandlade klänning. Jag vet inte vad jag vill ha sagt. Jag skriver bara det som lördagen vill ha ur mig.

Något helt annat....

Jag kännen mig en smula omogen. Tvivlar ens om att jag är torr bakom öronen. Ser inte tillräckligt många ärr i mitt ansikte. Finner mig själv barnslig och löjlig när jag ser på gamla Vänner-avsnitt med start 19:30.

Känner allt det där ibland. Senast när jag hörde att du skulle skaffa barn. Vi har ju inte pratat på flera år, men jag kände mig en smula förvirrad när jag fick höra det. Du som var min första sommarflirt. Du ska bli mor till ett barn nu. Vill höra av mig och säga grattis eller något sånt. Men jag tror inte att jag vågar. Du ska bli mamma till ett barn nu.
Jag då? Jag lovar mig själv varje helg, att jag ska lära mig baka scones, varje sommar att ta körkort. Hur kunde du rejsa ifrån mig bara sådär. Vi var ju på samma ställe ett tag. En gång för relativt länge sen.

Lördag

22 oktober

Kommentarer till viskningar och rop..

Jan Helin var hygglig och gav sitt finger. Jimmie Åkesson tackade och tog hela handen. Hela Sverige häpnas och förargas. Sverigedemokraterna är vårt lands förlorade barn. Ingen ser dem förrän de ropar riktigt nära våra öron. Vi ignorerar när de rycker i samhällets kjoltyg och vill söka trösta sig för sina rädslor, men det är inte oss det är fel på. Rasism är ute, och jag hoppas det aldrig mer blir på modet igen som för 70 år sedan. Åkesson och hans partivänner kan med rätta stå i skamvrån. Jag kan gladeligen vara den som sätter på dumstruten.

När jag gick till skolan igår låg dimman så tät att jag var rädd för att bli påcycklad av någon bångstyrig student. Det var en dimma som bara Londons Thamsen kan vara vän med. Inget ljus kunde bryta sig genom den gråa duken himlen. Men jag var lycklig ändå. Ska berätta om det nästa gång jag skriver.

Tjouff

20 oktober

Det var i lördags

Det var mörkt ute. Kvällarna i Viksjö är lika mörka som på alla andra ställen. Men gatubelysningen var svag och det var en bit till närmsta hus. En kuslig stämning rådde, i Stockholms kanske mysigaste villaförort. Stjärnorna hade valt att visa sig på himmlen som den kvällen låg tätt intill hustaken. Det var kallt och jag väntade på bussen. Ensamheten stod bredvid.

I mörkret hörde jag en moped komma surrandes. Två ungdomar, en fram, en bak. De stannade vid busshållplatsen där jag stod och tjejen som satt bak hoppade av. Hon vinkade lojt till moppeföraren och började vingla åt mitt håll. I ena handen höll hon en ölburk, den andra handen använde hon för att hålla balansen när hon gick vajandes sida till sida.

Jag kände igen stilen. Alla har vi vajat sådär. Klockan var bara halv nio och flickan som inte var en dag över fjorton, var full som en annan. Våra blickar möttes och hon gick fram.

- Ursäkta haru cigg? Frågade hon på bruten svenska.
Efter en snabb moralisk övervägning räckte jag henne mitt paket.
- Arå
- Asså tack som fan, måste tappat mina på vägen.
Flickan log och avslöjade en rejäl tandställning som såg ut att vara pimpad med diamanter .
-Vill du ha en klunk? Frågade hon artigt och tittade genom sin svarta lugg.
- Ne de e bra tack. Meeeehrcii, sa jag på skämt.
- Haha, hur visste du att jag var iranie? Nu log hon ännu mer och tandställningen glimmade som stjärnorna på himlen.
- En invandrare i Viksjö? Kan bara va en Iranie! Haha!
- Sant broshan...

Flickan tömde burkens innehåll och slängde den bakom sin rygg. Hon tittade på mig som om hon skämdes. Som om hon ångrade sin fylla.

- Du vet jag sköter skolan åså, visst jag röker och dricker åså men jag sköter skolan du vet.
- Det är bra det. Jag tror dig, men du borde inte dricka mer ikväll, du vet, det är inte cool att va packad innan festen ens börjat. Du borde kanske inte dricka överhuvudtaget.
- Jag vet men vadå, jag pallar inte bah va hemma, ska på en fet fest i Jakan. Vart ska du?
- Okej, men du borde ändå lugna dej med ölen. Jag ska till en vän i Hässelby.
- Hässelby! Walla, känner du min kusin Hassan?
- Neh tyvärr...

Jag tittade bort mot vägen. Bussen var på väg att rulla in. Jag fimpade och tog fram mitt busskort.

- Kom ihåg nu, ta det lugnt ikväll.
- Mm, ha så kul i Hässelby..

Busschaffisen tittade inte ens på mitt kort, jag gick och satte mig längst bak. Den fulla flickan satte sig några rader framför. Hon lutade sitt huvud mot fönstret. Det såg ut som hon somnade. Eller bara drömde.

18 oktober

Jag hjärta AIK

Efter bara två minuter på planen. Han fintar höger och vänder in mot mitten. Özkan valde vänstern och fick femton tusen människor att jubla i exstas. Ett skott i bortre, och lyckan var total.

Elva års väntan. Jag var tio år senaste gången AIK fick kyssa bucklan. Den elva år långa väntan har varit en resa. En sanslös roadtrip på en smutsig och krokig väg.

Galenskap och fotboll hör ihop. Det finns ingenting vettigt med att passionerat älska elva män i kortbyxor. Men kärlek och passion är aldrig vettigt - det finns aldrig någon logik.

Folk har ryckt mig armen och frågat: Hur kunden du tatuera in en fotbollsklubbs eblem på armen?

Jag svarar oftast något i stil med: Jag är dum i huvudet och jag älskar det.

Folk undrar ofta hur man kan vara så besatt av ett fotbollslag.

Well.....Att beskriva galenskapen och kärleken till AIK för en människa som nöjer sig med att älska sina närmsta, är som att försöka förklara uppkomsten av religösa krig.

Det finns ingen logik. Heller inget vett.

Det som finns är elva spelare, en klubb, och femton tusen människor som låter sina hjärtan slå i takt efter segrar och förluster.

På Råsundas norra läktare råder en jämlikhet som inte finns någon annanstanns i Sverige. Alla är kärleksfulla slavar till den svartgula klubben AIK.

15 oktober

Rött och vitt

Det skulle dröja ett par minuter innan bussen kom till stora torget. Jag gick in i Filbyter-gallerian för att få tiden att gå och för att slippa frysa. I rask takt gick jag mot affären som säljer Peakjackor. När jag var halvvägs in i den lilla gallerian hörde jag ett ordentligt brak.

Kraschbom!

Sen skrik..

Sen rop..

Panikens tungor..

Tog mig fram till rulltrappan som går ifrån markplan till nedre plan.

Någon skrek efter papper...

Någon annan skrek, Tryck på stoppknappen!

Förtvivlade röster...

Längst ner vid rulltrappans slut låg en äldre dam. Rullbanden slet i henne och en pöl hade bildats av blodet som sipprade ut genom såret som låg inbäddat i hennes vita hår.
Några snabba karlar tog sig fram och tryckte på stoppknappen. Det gick en susning genom den skräckslagna publiken som bildats kring olyckshändelsen.
Bredvid den gamla kvinnan låg hennes rullator. Ett hjul som hade blivit skevt av kraschen snurrade fortfarande när jag lämnade gallerian.

Bussen kom precis i tid. När jag skulle kliva på hörde jag sjungande sirener ifrån en ambulans.
Ambulanssirener, ljudet av hjälp och sorg.

På vägen hem hade någon färgat träden i guld och rött.

13 oktober

Bekännelser

Det var en kylig vardagsmorgon och jag gick huttrandes genom campus betongallè. Hösten hade sugit ut kulörerna ur omgivningen. Jag frös om händerna.
När jag hade kommit till campus bortre ända, vid D-huset, fick jag ett plötsligt sug efter kaffe. Så jag klev in på den lilla Pressbyrån som ligger på hörnan ut mot hus Zenit.

På Pressbyrån jobbar det två söta tjejer. Jag vet det. De är alltid där när jag handlar. Av någon okänd anledning har det blivit en patetisk vana att småflörta med dem när jag är inne och handlar. De fnittrar så roligt när jag drar av något fånigt skämt varje gång jag köper snus eller kaffe.

Jag klev in i den lilla kiosken. Svepte med blicken. Yes! Det var den sötaste av dem som jobbade just idag. Efter lite inre peppdialog gick jag fram till kassan. Den söta tjejen som har gulliga kanintänder och positivt lagda kindben fyrade av ett igenkännande leende.

- Tjena tjena!
- God morgon..
- En liten svart kaffe och en dosa kronan portion, inte vit portion. Blött skade va! höhhö
-tihihihi

So far so good

Hon vände sig om, plockade fram dosan, kom tillbaka med ett mer allvarsamt ansiktsuttryck och sa:

- Vill du stötta kammpen mot bröstcancer genom att köpa ett rosa band också? (Hon laade handen på ett rosa paket innehållandes sådana rosa band som alla rekomänniskor går runt med)

- Öhhhhhh, neee

Leendet försvann. En snörpt överläpp drogs ner som en persienn över de gulliga kanintänderna.
- Jaha haenbradadå
- Öhh ah desamma

Jag skyndade ut genom butiken. Flörtandet fick ett abrupt slut. Min obenftliga vilja att direkt stötta kampen mot bröstcancern satte krokben för mitt dagliga charmerande på Pressbyrån.

Så kan det gå.

11 oktober

Galet och naket

Vi var elva personer som åkte iväg till en ödslig stuga ute på slätten. Vi var fem personer i bilen som lämnade Ryd och vi köpte alkohol och snacks.

Det var elva personer i stugan när vi lekte sjuka lekar. Det var två personer som dansade knäckebrödsdansen.

Vi var elva slitna partyhjältar imorse. Vi var fem personer i bilen som åkte hem till Ryd och vi tankade och vi åt korv.

Helgen i Västra Husby summer jag så här. Hud. Indiedisco. Party. Slit. Bakishäng. Korv

9 oktober

Fredag

Det är verkligen en lyx att skriva uppsats. Innan jag går och lägger mig för att sova snurrar jag upp persiennen. Sen sover jag tills kroppen känner att det är dags att starta verksamheten, äter gröt för att sedan sätta igång. Inga tidsdödande snoozningar och inga måsten. Endast fokus på det väsentliga. Balans liksom.

Imorgon skall jag och några vänner dra iväg till en stuga. Kort och gott. Dra iväg till en stuga. Vi packar endast mat och öl. Det kan låta simpelt, ja till och med lite fattigt. Men jag ser fram emot det. Ryd kan ibland bli kvävande trångt så här dags på terminen. För många historier bakom ansikten. För många knutar att lösa kring problem som aldrig funnits.

A day on the country side is what I need

8 oktober

Big Day

Jag är inte hemma. Mitt internet strejkar totalt, så jag sitter hos en vän och skriver blogg. Blir en aning krystat känner jag. Idag har jag en del viktiga saker att ta tag i. Det viktigaste är mitt inbokade möte med min uppsatshandledare Lasse. Lasse går i tofflor utan strumpor och svarta jeansskjortor. En akademisk rebell kan man säga. Han är cool hur som helst, och jag är taggad inför att slava med uppsatsen.

Skriver igen imorn. Då om allt annat viktigt.

Kjamis

6 oktober

Mera hela tiden

Dagens inlägg serveras i artikelform.

http://utpost.org/2009/10/bokskandalen-i-danmark/

Håll till godo kära läsare...

4 oktober

Gubbsjukt

Precis lagom försent såg jag igår Woody Allens film Matchpoint. Den som lovordades för fem år sen. Igår tog jag mig i kragen och såg den, och jag är mer än nöjd. Filmen var helt fantastisk.
Filmens dostojevskijinspirerade ångestmacka uppmixat med Woodys gubbsjuka kåthet gav filmen en nerv som fick mig att svettas. Scarlett Johanson var het som en saharadag och Jonathan Rhys var superb i rollen som den svekfulle tennistränaren Chris. Högsta betyg till Matchpoint. Gubbsjukt bra.

Såg med skräckblandad förtjusning att min hembygd Kungsängen mönstrat upp en kör med Caroline Af Ugglas i spetsen, som tävlar i fyrans fredagsparty Körslaget. Såg att en av mina första tonårshångel var med och sjöng. Världen kan vara klaustrofobiskt liten ibland.

Sundown, yellow moon, I replay the past

I know every scene by heart, they all went by so fast

If shes passin back this way, Im not that hard to find

Tell her she can look me up if shes got the time

Bob Dylan har alltid något relevant att säga

2 oktober

Idolmöte

Jag skrev inget om hur det var på bokmässan förra helgen. På grund av detta svek så tänker jag bryta lite bloggregler och lägga upp bilder. Hela två stycken.

Så här bra var det.

30 september

Läsa och skriva

Sedan förra veckan är jag skribent för Utrikespolitiska studentföreningens nättidning Utpost.

En text jag skrivit om Dawit Isaak hittar ni här. http://utpost.org/2009/09/dawit-isaak-%e2%80%93-en-mork-saga-med-oskrivet-slut/

Peace

29 september

Tisdag på torsdag

Bry er inte om rubriken. Den bara är där. Idètorka kan man säga.

Annars va händer?

Helikopterrån
Anna Anka
Arbetslöshet
Derbyseger
C-uppsatsskrivande
Tandborstning
Lunch
Stress
Artikelskrivande
Bloggskrivande
Snusande
Sovande
Latande
Syndande
Helikopterrån
Anna Anka
Tisdag

Lite av varje, annars själv?

27 september

Vykort till Anna Anka

Jag vet inte vem du är. Du vet inte nog heller vem jag är. Kan vi inte hålla det så? Du dyker upp överallt, hörs överallt. Allt du säger blir till feta bokstäver i rubriker som säljer. Allt du visar och har visat, visas om igen. Anna Anka, en frisk fläkt som tagit sig över Atlanten, men som har medfört sig något illaluktande på vägen. Jag är ett fan av upproriska kaxiga kvinnor. Men du är inte en av dem. Du är en kvinna som har råd att verka korkad. Det är ju i och för sig en lyx jag avundas.

MVH. Kinaski

25 september

Prag

Fick ett lättnadens mejl idag. Jag har blivit nominerad till utlandsstudier VT 2010! Charles University i Prag. Nu gäller det bara att komma överens med tjeckerna om kurser och sånt tjaffs. Halva inne så att säga.

Tentan skall lämnas in på måndag och mitt själförtroende är lågt som glocalnet. Det går trögt och jag finner ingen inspiration. Orden jag skriver i det stackars worddokumentet ser ut som sorgliga svarta små insekter på det oskyldigt vita elektroniska pappret. Allt känns irrelevant. Men jag ska till Prag, så målet är klart. I will go for the G.

Imorgon sticker jag till baksidan för att gå på bokmässa. Jag skall skaka tass med Bjrön Ranelid och Fredrik Strage. Sen köpa deras nya böcker.

Helg....

23 september

Cash

Istället för att skriva ett deppigt höstinlägg och deklarera över sommarens sista andetag tänkte jag skriva av mig lite glädje. Låt mig skvätta av min lyckas pensel över era höstbleka pannor.
Mitt CSN har äntligen kommit! Inte en dag för tidigt, många dagar för sent. Känns skönt. Mer än skönt. Det känns underbart. I helgen ska jag göra något jag sällan ägnar mig åt. Shopping!
Kläder, gröna vaser, böcker, mat, naturgodis, finsnus och en fin keps står på min önskelista.

Kul för dej! Vem bryr sig?

Jag bryr mig. Och jag bryr mig inte om någon annan bryr sig över att jag bryr mig.

Heja livet! Konsumera mera!

21 september

Buuu

Jag råkade snubbla över fyrans nya "deckarsatsning", Kommissarien och havet. Fyfan vilken skit. Svensk/Tysk produktion baserade på Marie Jungstedts mediokra myspysdeckare. Dubbade tyska skådisar blanadat med svenska medelmåttor. Jag orkade se 20 minuter. Sen sa kroppen, hjärnan och hjärtat ifrån. Buuu

Hurra!

Märta och jag har i helgen strecktittat på Californication säsong 1. Om ni har missat detta mästerverk så korrigera misstaget på direkten. Dave Duchovny är ohyggligt skarp i sin tolkning av den fulsnygge charmören tillika non praciticing writern Hank Moody. Jag älskar serien och nästa vecka kan man olydigt ladda ner den tredje säsongen. Hurra!

Längtar

På lördag så åker jag, Märta och alex till Göteborg för att hänga med bland annat Fredrik Strage och Björn Ranelid. Vi ska till bokmässan!

Men först skriva tenta. Japp

19 september

Trerätters

Kräftor till förrätt. Salt och hav på bordet. Röda babyaliens som vi sög saften ur. Vi kom fram till att bregott fan är sååå mycket godare än lätta.

Kött och potatisgratäng till huvudrätt. Blodigt nötkött och krämig gratäng som var lika mättande som gott. Vinet gjorde mig oss fnittriga och löjliga. Vi kom fram till att minigolf och bowling är till för sorgliga själar. Dock kom vi inte fram till att Märtas katt är överviktig, utan bara hårig.

Chokladpudding med bär och grädde till efterrätt. Det krämiga bruna smakade som alltid ljuvligt och vi pratade Australien och hundraser. Vi kom inte fram till mycket. Men jag tror alla trivdes.

Tackar Mutto, Mandou, Zack, läkarparet och BK-gänget för en trevlig kväll.

Eftersom jag körde solo och alla andra gick i par, stannade jag lite längre och spelade TV-spel med Mutto. Sen gick jag hem, vinglade lite, somnade.

17 september

Kurragömma

Ha! Nu sitter jag vid datorn. Lugnt och fint. Det är ett bra gömställe. Blir nog inte hittad förrän om en halvtimme trekvart. Tidigare idag har jag gömt mig i löpspåret, i duschen, och en liten stund i soffan framför TV:n.
Men hemtentan hittar mig gång på gång. Den är helt otrolig på att smyga sig på för att sedan få sin vilja fram.
Skriv mig
Skriv mig
Skriv mig!

Hemtentor är omöjliga att springa ifrån. De är omöjliga att gömma sig för. Även för en påhittig man som jag.

Ikväll ska jag försöka gömma mig på HG. Jonathan Johansson ska spela mystisk synthpop och sjunga vackert. Jag min vän Mutto med flera ska dit och titta. Vet inte vad de gömmer sig för.
Får väl fråga.

15 september

Lyssna

Igår gjorde jag det igen. Jag gjorde det i hela fem kilometer. Vädret var perfekt. Soligt och kallt, vilket gjorde hösten närvarande. Klar luft som drogs in och ut genom ett par ovana lungor.
Jag gjorde det i hela fem kilometer. Alla borde göra det. Någon gång då och då borde alla göra det. Göra vadå?
Lyssna på kroppen. På ljuden inifrån. Dunkandet. Det hesa frustandet. Allt det där som man tvingar fram. Tecknen som blir tydliga. Dunk Dunk Dunk! schu schu schu!
Det är i löpspåret mina sanningar kommer fram. Ljuden och tankarna. Det är i höstluften och i den kalla ljusblå himlen allt blir tydligt.
Sen försvinner allt. När svetten och ljuden sugits upp av något annat, jag vet inte vad.

13 september

Ligger i sängen. Fortfarande. Var på en stor studentfest igår. Svettigt och roligt, Hoffmaestro spelade. Det var grymt kul att se ett så peppat band spela inför ett smockat kårallen.
Men...

Inte lika kul som i torsdags. Då var jag på HG och såg Haningebandet Florence Valentin. Det var fucking otroligt bra. Att lyssna på Florence med Love Antell i spetsen är som att bli slagen av en snäll knytnäve. Det gör ont och det känns. Men det känns bra.
Spelningen vart kort, glödande och galen.

Men....

Neh skojja bah.

10 september

Torsdag

Det är en dag då allt ska göras. Helgen måse legitimeras. Papper ska bläckas och mail skickas. Torsdagar är helgens avfyrningsramp. Schvouff!! Sen är jag där. I dimman. Eller i lättjan.

Det var kanske dumt av mig att skriva om Smulan. Det heligaste och allra pirrigaste måste kanske bevaras på något säkert ställe. Ljusskygga ämnen. Ja, då hade jag sluppit annonsera mitt misslyckande. Smulan är en av mina "vänner" nu. Jakob Hellman har sjungit om det, att bara vara vänner. Det är ingen vänskap som bygger på någon större tillit eller kärlek.
Det är endast ett försök att samla ihop det raserade. Skrapa ihop spillrorna. Det får ju inte se stökigt ut. Här på bloggen.

Men jag är faktiskt inte bitter. Det är torsdag och jag jobbar mot helgen. Kurslitteraturen ligger bredvid min säng. Som en samling av det där man borde. Jag borde, jag ska , jag gör det.

Hej

7 september

Prag

Imorgon har jag ett möte inbokat hos studievägledaren. Det känns spännande. Om allt går vägen kommer jag att i vår skriva i den här bloggen ifrån Prag. Tjeckien och ölets huvudstad. Där skall jag studera. Andas gamla sovjet och sitta på ölcafeer. Det känns spännande.

Livet i Ryd har växlat ner i tempo den senaste veckan. Jag väntar på någonting. Vet inte riktigt vad. Men jag jobbar på det.

Fotbollsresultat

Ungern - Sverige
1 - 2
AC Studenterna - BK Linköping
1 - 2
AIK - BK Häcken
3 - 2

Yes!
Yes!
Yes!

5 september

Glorius Tarantino

Jag ska inte spoila någonting. Bara hylla... I torsdags var jag och smulan och såg Tarantinos nya på bio. Den var helt fruktansvärt bra. Som vanligt var det hans gudabenådade talang för att skriva dialoger som lyft denna film. "Inglorius basterds" är fylld till bredden med coola karaktärer, sjuka våldsscener och historiska fel. Allt blir till en tarantinsk gryta som smakar härligt psykotiskt. Om man inte diggar Tarantinos märkliga värld så borde man ändå se filmen endast på grund av Christoph Walz och Brad Pitts rollprestationer. Grymma!

Se den!

Imorgon spelar AIK semifinal i svenska cupen och jag, jag ska jogga i spåret.

3 september

Tankar kring blogg

En blogg får aldrig bli en människas välorganiserade skyltfönster. Ett skyltfönster människor passerar och för en sekund stannar till vid, ler, och går vidare. Vad fint, vad häftigt, vad coolt.
Ingenting får se tillfälligt och billigt ut i sådana skyltfönster. Ingen ler åt sånt.
Jag tycker inte att en blogg är till för att slänga ur sig det ytligaste och simplaste. Det klarar man så bra annars ändå. I verkligheten ni vet.
I mitt så kallade skyltfönster hänger jag hellre upp skadesjutna djur än varma vinterpälsar. Så vill jag att min blogg ska va.

Därför smeknamnen och allt annat konstigt.

Jag har börjat jogga också. Lugnt tempo. Nästan lugnast i spåret.

1 september

Lite nytt

Är lite trött. Blev sent igår. Smulan var över, och jag bjöd henne på linsgryta. Hon sa att hon gillade den.

Vadå Smulan? Vadå Henne? Vadå Hon?

Jag vet inte riktigt hur eller vad.

Men hon har gröna ögon, en söt småbonnig dialekt och ett härligt sätt. Hennes bloggnamn får bli Smulan. Ett perfekt namn. Smakar liksom gulligt i munnen. Testa själva.

Lite nytt..

By the way, jag läser Björn Ranelid. Han får fan se ut som han vill. Ord ÄR hans grej.

29 augusti

Ljungsbro

Ljungsbro är en litet samhälle på den gigantaiska slätten utanför Linköping. Jag kom precis hem därifrån. Det som lockade mig dit var den årliga "stormaknaden". Precis som alla andra små samhällen ute på landsbygden är Ljungsbro en plats som drar till sig original. Mellan handelsstånden ute på "huvudgatan" vandrade östgötaslättens befolkning runt för att spana in varorna.
Barnfamiljer trängdes med fnittrande ungdomar. Hockeyfrillade hillbillys vandrade runt i skinnvästar och träskor som klapprade emot asfalten. Slättens folk hade samlats till den årliga festen och som inramning strömmade musik i form av dansband ut genom högtalare upphängda i lyktstolpar. Solen sken och det luktade onyttigt ifrån de uppställda vagnarna som sålde sötsaker. En fridfull stämning rådde och alla verkade nöjda.
Jag hittade först ingenting intressant att handla. Men till sist hittade jag ett litet handelsstånd där det såldes hemmagjorda tygpåsar. Jag köpte en som hade ett tryck med ett roligt bajsskämt på. Sen åkte jag hem. Det var den årliga marknadsdagen i Ljungsbro.

27 augusti

Ladies man

Efter många och långa funderingar, har jag bestämt mig för vad min C-uppsats i historia skall handla om. Jag skall skriva utifrån ett genusperspektiv. Man kan också kalla det för kvinnohistoria. Det beror på hur min frågeställning kommer att se ut. Men det kommer att bli mycket feministisk litteratur, mycket jämtsälldhetssnack och en hel del pang-på-rödbetan-skrivande. Jag ser fram emot det.


Jag har inte hunnit läsa en skönlitterär textrad den senaste veckan. Men jag har hunnit lyssna på Ryan Adams deppiga "heartbreaker" om och om igen. Deppigt, men fruktansvärt bra.

"I ain't never been to Vegas but I gambled up my life

Building newsprint boats I race to sewer mains

Was trying to find me something but

I wasn't sure just what

Funny how they say that some things never change"

R. Adams

25 augusti

Vilka var ni?

Två timmar efter midnatt staplade in i korridoren efter en blöt studentfest. Jag var nykter. När jag skulle gå in i det gemensamma köket ser jag att det sitter tre killar i allrummet. Kände inte igen någon av dem. De satt där, endast iförda kallingar och lyssnade på Offspring. Det stod en absintfalska på bordet. En av killarna frågade mig på dalmål om jag inte skulle ha ett glas. Jag tittade ner på flaskans färgglada troligtvis baltiska etikett, tackade nej, och gick in på mitt rum.
Jag lät scooterraggarna sitta kvar. Efter ett tag gick jag ut och bad dem sänka volymen.

De satt inte kvar där imorse. Men vilka var de? Hur kom de dit?Vart var de på väg? Varför Offspring? Jag är nästan glad att jag inte frågade. Man liksom gillar ju mysterier.

23 augusti

Läs inte detta inlägg om ni inte är intresserade av övervintrade TV-spelspojkar

Jag har en vän med ett Xbox 360. Kul att spela på. Det brukar vi göra. Vi grabbar. Machomän med folköl och nötter. Vi andas ut all stress och bara spelar. Världen väntar någon annanstanns.
Tyvärr är det inte alla som kan hålla sig till schysst lir. Jag blir irriterad på mina vänner, främst Mutto och Enöga. Mutto vill bara spela spel som han är jättebäst på så han får malla sig. Och Enöga är bara allmänt otrevlig och dryg så fort han får en kontroll i handen. Det värsta är att de gaddar ihop sig.
Typ igår. Jag Enöga och Mutto lirade nya Tiger Woods Golf. De hade självklart spelat det tidigare och satt på massa hemliga knappar som ger spelaren ett nästan ointagligt försprång. Själv fick jag kämpa på trots mina minimala förberedelser. Några sneslag senare sitter de där och retas. Men jag låter dem hållas. Jag tar ut det på bloggen. Och i PES. De har inte en chans i fotbollsspel. Sådetså.

Ingen som bryr sig? Nehe. Tänkte väl det. Men jag var tvungen att skriva om det.

Jag är ett barnsligt barn.

21 augusti

Minne och illusion

Jag gick hem ifrån campus. Trött och hungrig. Det var närmre midnatt och det värkte i kroppen. Jag hade jobbat på en fest som jag själv inte kunde delta i. En studentfest.
På den långa raksträckan ifrån Valla till Ryd stannade jag för en sekund. Frusen och frustrerad.

Jag blundade.

Piazza la scala. Någon beställer en cappuchino i skuggan av ett parasoll. En annan korslägger sina ben i värmen. Renässansen är närvarande. På andra sidan torget. Fontänen. Fasaden. Till och med den romske mannen i hörnet med dragspelet verkar härstamma ifrån en annan tid. En tid som bevarats. Det tydligaste tecknet, beviset, på att jag inte rest med tidsmaskin till Milano är de smattrande mopederna. Jag gillar ju mopederna. Små mekaniska insekter. Förarna är ungdomar som lever på natten. Vart är de på väg? Vart slutar smattrandet?

Jag slutar blunda.
En moped med två ungdomar på schwischar förbi. Antagligen på väg till Ryd. Kanske Malmslätt. Det rör mig inte. Inte här.

20 augusti

Snart vardag

Ursäkta bloggtorkan, men det har varit mycket på sistone. Terminstarter präglas av stress, aktiviteter och allmänt snurr på campus. Jag landade precis kan man säga. Men snart börjar vardagen. Lunken. Det är välkomnat.

Jag och min vän Mutto premiärvisade våran kortfilm igår på välkomstmottagningens filmkväll. Skräckkomedier brukar vara publikfriande. Så även denna gång.

Klockan arbetar mot mig. Jag måste vandra vidare. Skriver imorgon igen som kompensation.

Shoo

16 augusti

Jag är fortfarande sjuk. Men febern har försvunnit och det börjar lätta upp. Piss att bli sjuk denna helg. Vännerna har gått bananas på HG och allt sånt där. Jag har tittat på TV-filmer på kanal 9 och druckit tè. Avundsjukan är nästan värre än förkylningen i sig.

Igår ringde jag farsan för att berätta en sak. Han babblade på om att han var på fest, och att han satt endast fem meter ifrån Johans Glans. Starstruck var bara förnamnet. Där satt jag i min kammare och mådde piss medan han minglade med komikereliten. Hanfrågade mej, Tycker du att jag skå fram och dra ett skämt, va ska jag dra för skämt, ska jag?. Jag visste inte vad jag skulle svara.

Idag är det söndag. Peace

14 augusti

Hemifrån hemma

Det var sig likt. Eller rättare sagt det är sig likt. Nutid dåtid, denna blogg står över sånt. Rummet känns mindre än sen jag sist var här. Kanske jag som har växt en aning. Svårt att veta.

Jag är en smula nedstämd. Det är nämligen så att jag gått och blivit sjuk. Ont i halsen och så. Det känns ledsamt, speciellt när solen skiner där ute. Törstar efter sånt. Sol och sånt.

För några veckor sen läste jag Linda Olssons "Sonat till Miriam". Den var så fruktansvärt bra, så just nu läser jag hennes debutroman "Nu vill jag sjunga dig milda sånger". En stillsam berättelse som vänskap i Dalarna. Perfekt sjukdomsläsning.

Jag somnar nu. Hej...

11 augusti

Ht 09

Jag åker tillbaka till Linköping imorgon. Det skrämmer mig inte. Det är den kommande höstterminen som gör det.
Det känns som att lekandet är över. HG och andra lika tidsdödande korridorsfester är det sista som jag tänker på, nu när det närmar sig. 15 veckors C-uppsatsskrivande är det som skrämmer mig. Ni som följde bloggen i våras vet hur skitnödigt nervös jag var inför att skriva en 20 sidor lång B-uppsats som handledaren knappt läste igenom. Nu förväntas man att skriva en uppåt 100 sidor lång akademiskt korrekt skriven uppsats. Men det är väl inget att oroa sig för?

Eller?

Fel dag

Det är tisdag idag. Jag och min kropp tror att det är måndag. Tackar Mutto, Enöga och NyrnbergPer för det.

Skriver nästa inlägg ifrån Ryd.

9 augusti

Mannen som älskade katter

En gammal vän från svunna tider kom över på en kopp kaffe. Det varmt och vi satt på balkongen. Under tiden jag hade varit i Linköping och pluggat hade han gjort lumpen i Arvidsjaurs ödemarker.
Sedan vi sågs sist hade han skaffat sig ett par rejäla överarmar och en stor tatuering, samt ett redigt mansarbete på Bauhaus. Han hade också skaffat sig vanan att snusa två portionsprillor i taget. Ni förstår vart jag vill komma. Han hade blivit en sann karlakarl.
Men när vi satt där på balkongen och pratade, så märkte jag snabbt att min Ramboliknande vän fortfarande hade sin mjuka och känsliga sida kvar. Det märktes främst när jag ifrågasatte hans val av att skaffa katt istället för hund.

Det lät så här:

- Men du, varför katt? De eju fett tråkiga?
- Va, vad menar du?
- Nämen asså jag tänker att du är ju mer en hundkille, som jag, katter är så trista. Katter är också läskiga, de är lömska på något sätt.
- Jo hundar är bra djur, men katter är inte alls tråkiga och lömska!
- Jo de är de. En hund har ju mer personlighet, liksom man ser ju om de är glada eller ledsna åså.
- Kinaski vad snackar du om!? Har du ens sett en deprimerad katt? Du vet ingenting om katters känslor!
- ne, de klart. (mumlandes)

Eftesom han blev så upprörd över mitt utspel om att katter är osociala sociopatdjur, så slutade jag att argumentera. Jag blev liksom rörd. Nästan övertalad. Det var väl kontrasten av hans råa Persbrandtattityd och hans intresse för katter som gjorde mig mållös.
Ibland blir det som så. Vi pratade om annat efteråt.

Imorgon är det måndag och jag är ledig.
Två tummar upp.

8 augusti

Läste expressens nätupplaga....
Lite rubriker som fångade mitt intresse.

Niclas Wahlgren blev bestulen på sin gitarr

Michael Jacksons hjärna är tillbaka

Ammande Angelina Jolie blir bronsstaty

Här tas Carola av kustbevakningen


Det händer mycket därute.

6 augusti

Längtar helg

I föregående inlägg så ställdes en klurig bildfråga. Ni som gissade att det var jag som gömde mig bakom den lila paintmaskeringen kan känna er nöjda. Ni hade rätt.

Gnäll är aldrig kul. Så jag skippar det och går rakt på sak. Jag vill inte jobba mer. Jag vill ha helg!

Jag börjar höra röster ifrån mitt andra hem, Linköping. Det viskas om ölkvällar, toastningar och C-uppsatser. Det känns bra att längta till någonting nu. Det är lättare att hantera postrundan med vetskapen om att en ny fräsch termin ligger uppdukad bakom nästa krök. Det får en att höja blicken i dessa svettiga postdagar.

Något som ligger ännu närmre i tiden är helgen. Det vankas grill i tyresö, festival i kengen och en avskedsfest i jakan. Späckat schema.

Jag tar fajten!

4 augsuti

Dags att klippa sig

Det är nog dags nu. En vänlig och pålitlig själ upplyste mig i fredags om att jag var lik han skådespelaren... Du vet han... Torsten Flinck!

Torsten Flinck? Oh man tackar man tackar.

The funny thing är att det inte var första gången någon påpekade den eventuella likheten mellan mig och den gode Torsten. Jag vet inte hur jag skall hantera detta. Inget ont om Torsten, men jag skulle hellre vilja vara lik Ashton Cuther eller en ung Marlon Brando. Men man kan väl inte få allt.


Eftersom jag inte är kapabel att hantera photoshop har jag med klumpiga fingrar fixat bilden i gamla hederliga paint.


Är det Kinaski eller Torsten?

3 augusti

Lätt att vara efterklok

I fredags tackade jag nej till att gå och se Michael Manns nya kulspruteaction. Tjusiga skådespelare som Johnny Depp och Christian Bale var dragplåstren.

I lördags tackade jag nej till att gå och se Staffan Lindbergs nya (första?) film. Fisochpruttkomedin "Sommaren med Göran". Dragplåstren? Vet inte, Dan Ekborg möjligtvis.

På något sätt ångrar jag att jag inte gick på bio både i fredags och lördags. Vissa saker skulle vara enklare nu.


Vill avsluta inlägget med en underbar nyhet. Klas Östergren arbetar med ett manus till en TV-serie som skall baseras på hans fantastiskt genomcoola böcker "Gentlemen" och "Gangsters".

Hejåhå

1 augusti

Trevliga och otrevliga kunder

Igår ute på brevbärarturen:

- Hejhallå! Får man lov att bjuda postmästaren på en glasspinne?

- Ja en glasspinne säger jag aldrig nej till.

Trots att jag inte är mycket för sötsaker kunde jag inte tacka nej.


Igår inne på postcenter:

- Öh, kan jag sätta in pengar på plusgirot hära?

- Nej tyvärr, kassaservice är stängt, vi har bara hand om företagspaket här.

- Asså fyfan vaja hatar posten. Asså allt är bara så jävla.... Asså usch

Jag hade inget svar på denna labila kunds hatyttringar mot postverket. Så jag möblerade fram ett vänligt, men ack så falskt "välkommentillbakaleende".

Jag vill inte jobba mer.

30 juli

Heja debatten!

Gerillafeministerna är nu rejält upprörda. Denna gång är det inte husguden Ulf Lundell som gjort sig skyldig till kvinnoföraktande och gubbslemmande. Det är den danske demonregissören Lars von Trier som är omdiskuterad för sin syn på kvinnor, med hans senaste film Antichrist som utgångsgångspunkt.
Maria Sveland och Katarina Wennstam fick igår en uppläxande artikel publicerad i DN.
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/von-triers-dogmatiska-kvinnohat-1.919438

Jag är ett stort fan av alla slags eldiga debatter men tyvärr har jag inte hunnit se Antichrist. Jag har förstått att det är en kontroversiell film, där Wilhelm Defoes stjärt spelar en viktig roll.

Hoppsan, nu var min lunch slut. Hejsvej

29 juli

Vi är inne på upploppet till sommarens slut. Det känns kallare i luften och det börjar bli mörkt tidigare på kvällarna. Behövde inte ens köa för sittplats på snapps igårkväll. Tecknen går inte att misstolka. Hösten är på G.

Nu när sommaren så småningom ska bli söndertuggad av hösten är det dags att sluta leka semesterleken. Jag har gått tillbaka till gröten. Och jag trivs faktiskt med det.
Jag menar, okej Grishams rättegångsthriller var spännande. Men Torgny Lindgrens "Norrlands akvavit" är mer min kopp te. Torgny är nu min vän. Han följer med mig tillochmed till jobbet. Tack Torgny.

Förresten tycker jag inte att det är okej att ha marmelad på mackan. Småborgerliga fasoner...

Skriver imorn igen. Ta`t piano...

26 juli

Leken

Under mina fria timmar leker jag en lek jag kallar semesterleken. Den är töntig och trevlig, och alla kan vara med. Men jag leker den helst ensam. Semesterleken går ut på att ha semester trots att man inte har det. Låt mig förklara.
De flesta studenter måste plugga under terminerna och jobba på loven för att få deg. Det finns alltså ingen tid över för riktig semester. För att överleva måste man då klämma in allt det där semestriga under helgerna. Det är under dessa små pauser ifrån verkligheten jag leker semesterleken. Självklart måste man då överdriva alla små semestriga aktiviteter för att kompensera för allt man missar under sommarjobbets arbetsvecka.

Sånt jag gör när jag leker semesterleken:

- Skippar gröten och tar apelsinmarmelad på frukostmackan.
- Läser DN:s påstanbilaga.
- Suckar över väderprognoserna i DN:s röda del.
- Dricker kaffe på balkongen.
- Sitter på uteserveringar på söder och funderar på om jag passar i scarf.
- Skiter i att läsa statusuppdateringarna på facebook.
- Går runt barfota i lägenheten med uppkavlade jeans.
- Läser John Grishams senaste rättegångsthriller.


Som ni märker är reglerna till semesterleken enkla. Testa och se om detta är något för er.

Hej

23 juli

Far och son, ett läsarmöte

Jag var på väg upp till centrum för att jobba mitt eftermiddagspass. Solen sken, fåglarna sjöng, himlen var blå och jag färdades till fots, you get the picture.
I mitten av backen som slingrar sig upp till Kungsängens centrum hörde jag någon som ropade mitt namn.
Jag vände mig om och såg till min förvåning att det var min pappa som kom cyklande. Med en frejdig fart cyklade han upp jämte mig.

- Tjena Kinaski!
- Tjena tjena! Hur är läget?
- Jo tack bra, är på väg hem ifrån jobbet.
- Aha chill, tvärtom hära.

Plötsligt gav han mig en blick jag inte riktigt kände igen. Det såg ut som om han hade något speciellt att säga, något som väntade på att få komma ut efter kallpratet.
Shit tänk om det är ett försenat blommorochbin-snack som väntar- tänkte jag förskräckt.
Turligt nog var det inte det.

- Förresten, jag läste din blogg igår.
- Aha soft, vad tyckte du?
- Jorå, men du skrev ingenting om mig.
What the häck?
- Nehe? Vad menar du?
- Ne asså vi tog ju en öl och såg fotbollsmatchen och så.
- Aha okej, jag kan lägga till det ikväll. Måste till jobbet.
- Okej, hörs

Sen cyklade han vidare. Han hade uppenbarligen blivit lite putt på att jag valt att inte skriva om våra farochson-aktiviteter. Jag uppskattar han blygsamma ärlighet. Det får bli ändring på den punkten. De familjära skall få mer plats på bloggen, med detta inlägg som start.


Peace

21 juli

Gräset är alltid grönare....

Ingen uppskattar sentimalitet och nostalgi. Det blir lätt kletigt och farligt igenkännande. Längtan till något förflutet är ingen drivande kraft. Det är endast en last. Men, det finns självklart ett MEN i slutet av detta stycke. Men...

När vardagslunken pågått ett par veckor och när fikapauserna på jobbet är höjdpunkten på dagen, kan jag inte låta bli att längta dit gräset är grönare. I alla fall just nu.

Gräset är just nu grönare i Linköping. Jag saknar albanerna, BK-gänget och TV-spelsbröderna.

Jag längtar till Linköpingsvintern och HG-kvällarna. Mina tankar snurrar kring kursplaner och uppsatsnivåer. Allt det där blir till en gröt jag har varit i förut, men som jag saknar. Ryd känns inte som tragisk betongklump här ifrån. Jag kan till och med sakna campus Valla.

Men jag antar att det är normalt att se det gröna gräset på andra sidan. Att leva sitt liv stående med ena benet i Linköpings studentgröt och det andra i stockholmssommaren kanske inte är så fruktansvärt. Att längta och sakna kan är drivkrafterna som får mig att stå ut med det vi kallar vardag.
Äsch nu babblar jag.


Peace

20 juli

Min mammas granne har en udda smak. Hon har målat väggarna ute på sin balkong ljusblåa. Och det är inte en fin ljusblå. Utan mer "botten-av-en-bassäng-på-kreta-blå". Jag är liksom inte emot babyblå eller andra småfjolliga färger. Men detta är lite mer extremt. Ska försöka få tag i en kamera och visa vad jag menar.

Ikväll skall jag marschera mot Barkarby där det väntas GAIS-AIK på storbildsskärm. Jag brukar inte skriva om min nördiga AIK-fanatism men nu kan jag inte hålla mig.
Var både på Råsunda förra helgen och i Örebro veckan innan för att se mina svartgula hjältar på plan. Ikäll har AIK chansen att kliva upp på andraplats i tabellen. Det enda som krävs är en seger mot brödgänget och bottenlaget GAIS. Det ska ske..

Que sera sera...

17 juli

Chompens landställe

Chompens landställe är ett hus med utsikt mot mälaren.
Chompens landställe är fett par fruktträd och en gräsmatta i svag lutning.
Chompens landställe är en stenaltan som kvällssolen klänger sig fast vid.
Chompens landställe är tystnad.
Chompens landställe är en badtunna och en gammal grill.
Chompens landställe är kalla öl och en aldrig använd fiskebåt.
Chompens landställe är födelsedagar och sega chips.
Chompens landställe är Juli och Augusti
Chompens landställe är det vackra som glömts i skogen

Chompens landställe är vårt i helgen.

Ni ser mig inte ikväll

16 juli

Är hemma över lunchen. Lyxigt att ha jobbet nära basen. Det är det enda som är i närheten av lyx just nu. Min ekonomi är trasig och CSN pumpar ju inte ut under sommaren. Så jag är en smula nedstämd. Men efter regn kommer solsken. Klyschiga och slitna uttryck ligger nära till hands när man ska sätta fingret på ljuspunkter i en annars grådisig tillvaro.
Missförstå mig rätt. Jag är i fysisk och mental balans. Det är endast den ekonomiska molntussen ovanför mitt huvud som oroar mig. Annars är det prima skinka. HA ser ni! där kom det igen.

Jag är allright.

14 juli

Im gonna get dressed, for success

Tack Gessle för rubriksättningen. Big Day coming up. Ska ta mina långa ben och skynda mig hem efter jobbet idag. Väl hemma ska jag vattenkamma frillan och knyta finflugan. För ikväll ska jag på dejt.
Jag går sällan på uppstyrda möten med kvinnor. Det brukar oftast ske lite mer casual. Men ikväll ska jag utsätta mig för det eldprov en uppstyrd dejt verkligen är. Pinsamma tystnader, vem-ska-betala-problematiken, och handsvett är hindren till en kvinnas hjärta.
Jag är förberedd på allt.

Andedräktscheck

Frillancheck

Let`s go!

12 juli

Näsan

Min mamma har berättat att min näsa började krångla när jag var ungefär tre år gammal. Det började med en olyckshändelse i lekparken. En svingande gunga träffade min stackars näsa, och den måste verkligen träffat med full kraft och perfekt träff. För sedan den dagen har jag fått näsblod mer orfta än vad som hälsosamt är. Jag har blött näsblod stående, gående, liggandes och säkert även hoppandes. Jag har blött näsblod inomhus, utomhus ja överallt.
Utan att överdriva droppar det blod ur min näsa varannan dag under vinterhalvåret, och under sommaren en aning mindre. Nu i helgen har jag blött tre dagar på raken. Efter att ha levt med bördan av en problematisk nos i drygt 18 år väljer jag att bota den. Med bloggen som medel. Genom att dela med mig slipper jag kanske lite av bördan.

Utöver att jag har en samling trasiga blodådror i snoken finns det fyra olika anledningar till att jag börjar blöda näsblod. Detta orsakar mitt näsblod:

- Temperaturskillnader. Närdet går ifrån kallt till varmt. (mycket vanligt)


- Sjukdom. När en kråka fastnat i näsan. (mycket vanlig)

- Slag och stöt. Olyckor som drabbar ansikten t ex flygande bollar, smockor, eller sammanstötningar med icke sedda föremål. (inte så vanligt.

- Diverse anledningar. T ex stress, kraftansträngningar eller chocker. (ganska vanligt)

En lista med pinsamheter

Det är alltid pinsamt att blöda näsblod inför människor. Speciellt människor man inte känner. Jag skall nu lista upp lite olika ställen där det är extra pinsamt att gå runt med en droppande snok. Alla situationer och ställen har jag upplevt, mer än en gång.

- På krogen. Alla vittnen skakar på huvudet och tänker "Too mutch drugs"
- I ett klassrum. Alla som ser det tror att man är en "labil plugghäst med prestationsångest".
- Vid kroppskontakt. Motivering vore överflödigt.
- Under toabesök på en offentlig toalett. Med en väntande kö utanför. Motivering överflödigt här med.

Nu vet ni hur det kan vara att ha en trasig näsa.

Att blogga är som att öppna ett hemligt fönster till ens liv. Man vädrar ut det onödiga, samtidigt som folk kan få titta in en stund utan att skämmas. Mina pinsamheter blir era pinsamheter.

Dela med sig....Eller snåla.

10 juli

Känner mig inte kreativ idag. Det kanske beror på vädret eller något sånt. Något sånt som är lätt att skylla på. Typ som finanskrisen. Min tillfälliga kreativa dipp kan säkert skyllas på finanskrisen. Som allting annat. Lågkonjunkturen och finanskrisen. Värre än pesten. Nyheterna lyckas få in finanskrisen eller "dessa dåliga tider" i alla nyhetsinslag. Senast noterade jag att den inhemska turismen i Sverige har ökat. Detta självklart på grund av finanskrisen. Ja det är säkert sant. Men jag börjar bli trött på de tunga krångliga och svåruttalade orden som t ex "finanskris", "lågkonjunktur" och "ungdomsarbetslöshet". Skyller min slöa morgon på allt det där.

Skriver igen imorgon. Då är jag back on track.

8 juli

Minnesstund

MJ fick en värdig minnensstund igår. Det sändes live på TV4 och självklart tittade jag. Jag var tvungen att hålla tillbaka lipet när Mariah Carey sjöng "I`ll be there". Det var smärtande vackert.
RIP MJ

Tell me what has become of my life

I have a wife and two children who love me

I am the victim of police brutality, now

I'm tired of bein' the victim of hate

You're rapin' me of my pride

Oh, for God's sake

I look to heaven to fulfill its prophecy.

..Set me free

Ett utdrag ur texten till låten They dont care about us från skivan History. Jag tycker dessa textrader är målande för de sista tio åren av hans liv.

6 juli

Kvinnor kan!

Det var min första tanke efter att jag läst ut "Idjävulens sällskap". Lucy Payne (den mördade) var själv en föredetta mördare. Den rullstolsbundna Lucy Payne mördades av en mördare som mördar mördare. Som om det inte räckte med det, mördarmördarn var en kvinna!
Håhåjaja Deckare deckare

Det är anmärkningsvärt hur fixerade vi är vid våldsbrott. Deckarna säljer som aldrig förr, till och med utomlands. De älskade deckarna blir senare älskade filmer med någon oengagerad gubbskådis i huvudrollen. Men det räcker inte! Hemskheterna måste vara verkliga också. Det är med en skräckblandad fascination människor köper kvällstidningarnas lösnummer när något bestialiskt dåd har utförts. Vi får genom tidningarna nästan en personlig kontakt, ett personligt förakt för landets värsta förövare så som Eklund och Hagamannen. Är det inte märkligt? Har jag fel? Eller är jag bara sen på att fundera över detta?

Peta gärna på mig.

5 juli

Inlägget handlar om demonen, och lite grann om rockstjärneliv

Tji fick jag. Spelade allan i förra inlägget, det var ett misstag. Nikotindemonen var slugare än vad jag trodde. Jag trodde att jag hade överlistat honom. Drivit tillbaka honom. Det hade jag inte.
Demonen hade bara dragit sig tillbaka för att få mig att sänka garden. Han gömde sig. Demonen låg på lur i mitt ölglas i fredagskväll. Han snyltade in sig via alkoholens kalla vätska. Nu är jag där igen. Imorgon startar jag om. Jag återupptar kampen mot demonen och allt han står för. Jag ger mig aldrig.

Helgen. The weekend. Ja helgen låter mig leka rockstjärna. Och jag älskar det. Låt mig förklara.
Utgång i fredags kväll. Det var blött, det var hårt, det var härligt. Av en slump träffade jag på min brorsa i dimman på rockklubben Medusa i gamla stan. Kvällen blev på så sätt förlängd och jag vaknade morgonen efter i hans bäddsoffa. Det var ljuvligt dräggigt att vakna upp i vasastan för att sedan vandra mot kungsholmen för kafferehab. Efter två timmars häng och snack tog jag den överhettadetuben till Ken-land, Hässelby Gård.
I samma kläder som jag röjde loss i föregående kväll bar skutan därefter mot Värmdö. Kvällen spenderades på ett underbart skärgårdshak. Dyr öl, män i blazers och kvinnor med sommriga ben, alla i dyra brillor. Allt var annorlunda. Kul annorlunda. Fick sedan skjuss hem genom Stockholmsnatten. Vaknade, skrev skriver blogg och taggar snart till Örebro. AIK skall piska bondelaget ÖSK och jag skall va där.

Mycket sammanfattande info om mig och min helg. Nog om mig. Mer om Lucy Payne. På grund av helgens nomadliv har jag inte hunnit ta reda på vem som mördade henne. Jag återkommer om det. Örebro nästa.

3 juli

Vem mördade Lucy Payne?

Demonen börjar ge sig. Gisslandramat börjar lida mot sitt slut. Det är en skön känsla. Nikotin är ett gift som man klarar sig bäst utan. Problemet är just att "utan" är så hopplöst långt borta när man väl har börjat. Jag börjar närma mig ett liv "utan" giftet. Demonen börjar inse det. And the good guys continues to win....

Jag är uppe tidigt. Börjar inte jobba förän om två timmar. Det är annat som styr än vettet. För det är inte vettigt att kliva upp så här tidigt bara för att få reda på vem som mördade Lucy Payne.
Jaaaa, jag är fast i en deckare. Peter Robinsons välskrivna "I djävulens sällskap" upptar nu mycket av min vakna tid. Boken utspelar sig på den brittiska västkusten. Hur vet man det? Jo de dricker öl och te stup i kvarten, och krogarna som beskrivs i boken heter typ: "The sunken ship", "Sailors inn", "The fountain". Mellan tebjudningarna och pubbesöken så mördas det också en hel del. Kommisarierna Alan Banks och Annie Collbert lämnar sina privata bekymmer (alkohol självklart) och sätter fart efter mördaren (mördarna?).
Så nu vill jag fan veta. Vem mördade Lucy Payne?

1 juli

Sedan igår morse har en olustig maktkamp utspelat sig. Kampen står mellan mig själv och den allmänt jävlige tillika ökönde nikotindemonen. För länge, har jag låtit den där snyltaren hållas. Men inte längre. Igår morse bestämde jag mig för att göra upp men denna tobaksätande demon, som förföljt mig i snart fyra år.

Maktkampen har tagit en olustig form. Det har utvecklats till ett gisslandrama. Nikotindemonen har tagit min kropp till fånga och torterar den, men lovar att sluta så fort den får sig en liten snus alternativt några cigarettbloss.
Jag försöker lugna demonen och säger att både han och jag tjänar på att sluta med det där. Men han lyssnar inte. Han börjar tillfoga smärta i olika delar av min kropp, i ren ilska, över mitt beslut att inte ge honom något nikotin. Demonen klöser mig i magen, vrider min nacke så den blir stel och han kittlar mig så att jag inte kan sitta still. Men jag ger mig inte. Jag har meddelat demonen att jag inte förhandlar med varken demoner eller terrorister.

Ni kanske tycker det låter överdrivet. Ni kanske tror att nikotindemonen är påhittad. Det är han. Men sanningen är att jag gått runt med Bergmanmage, stel nacke och ADHD-symptom hela dagen. Någonting övernaturligt är med i görningen. Jag tippar på att det är en ilsken woodoutförande nikotindemon med övertro på Stockholmssyndromet.

Fortsättning följer....

29 juni

Vad har hänt?

Vad har hänt med Sverige? Jag kan knappt lämna lägenheten utan att skjortan klibbar fast emot huden. Svetten rinner ned i ögonen så det svider och jag blir matt endast av att kliva upp på en trottoarkant. Jag vet att det är en ursvensk synd att klaga när det är fint väder. Så jag håller mig till att beskriva hettans effekter för en stackars jämtlandson som jag.
Det kunde definitivt ha varit värre. Jag lever just nu för kvällarna. Då solen envist lånar tid av natten vilket möjliggör balkonghäng in på småtimmarna. Det kunde definitivt ha varit värre.

Jag läste ut Bob Hanssons "Gunnar" för ett par minuter sen. Flummigt fantastisk bok om livets yttersta och innersta frågor. Allt kretsande kringn den sjukskrivne byggarbetaren Gunnar. Låter det intressant? Läs den isåfall.

Aufwiedersehen

27 juni

Min hud smakar salt. Jag är ingen storbadare och mitt premiärdopp brukar komma i mitten av juli när sol och barnpiss värmt upp någon liten insjö. Men årets premiärdopp klarade jag av i morse, i havet!

Jag vaknade imorse upp hos Enöga på Lidingö. Gårdagskvällen blev ingen succe. Göta Källare var halttomt halvfullt och dansgolvet var ockuperat av rätt trista människor. Så jag och Enöga drog hem till honom och satte på hos på hans balkong med några kalla. Natten var räddad.

Efter att ha badat och torkat åkte jag vaxholmsbåten till city. Det var en trevlig båttur, nu har man liksom gjort skärgården för sommarn också. Mycket kan man hinna med. Håhå jaja.

Nu är jag hemma i kengen igen. Min hud smakar salt. Måste duscha, äta, dricka, utigenochtillbakahem. Arbetsveckan som passerat var hård. Jag förtjänar lite Dolce Vita.

Hörs imorn.

25 juni

Som jag berättat tidigare bor jag för tillfället hos min mamma, där även mina två systrar campar. Tre av kvinnokön och en stackars ensam ung man. Det är mycket som är annorlunda.
Imorse när jag duschade räknade jag hur många flaskor schampom och tvåler som står uppradade. Hela elva stycken! Jag fattar inte. Vad innehåller de? Jag har levt i 21 år med doppeldusch och klarat mig fint. Det krävs tydligen elva stycken olika schampon för att klara sig som kvinna idag.
En mer positiv påföljd av min boendesituation är maten. Det bjuds dagligen på mat som någon faktiskt bemödat sig att krydda och smaka av. Jag känner mig en aning sluskig när jag sitter och slevar i mig dessa omsorgsfullt tillagade rätter medan jag själv tycker det är ansträngande att steka blodpudding och.

Jag ser det hela som en lärorik tillvaro. Att leva på detta sätt är nog nyttigt för mig.
Skriver igen på lördag gott folk.

Pejs

24 juni

Det är två aktualiteter som dominerar svensk media och svenska nyheter just nu. Den ena är helt förståelig, den andra inte alls.

1. Teokratin i Iran är i gungning efter de senaste kravallerna i huvudstaden Teheran. Efter trettio år av skräckvälde och religös fanatism verkar landets invånare agera. Händelseutvecklingen följs intensivt världen över. Youtubefilmer, folkmassor, bilder på skäggiga män. Nu nyhetsluppen fokuserad på Iran. Det tycker jag är förståeligt.

2. Anders Lundin VS Lotta Engberg. Av någon anledning är den svenska befolkningen besatt av allsång. Vi är så besatta att landets andra stad måste ha en egen. Den mediokre Lundin har fått konkurrens som heter duga. Jag menar Lotta Engberg. Hon är som en korsning av Anna skipper och Cher. JAg kan inte förstå vad som driver en människa att åka in och titta på allsång. Varken i Sthlm eller Göteborg. Trams. Jag kan heller inte förstå varför det tar sådan plats i media. Veckor innan skrivs det om artistscheman och gud vet vad. Några veckor senare är det skandalerna. "Lundins nervösa sammanbrott" "Nakenchocken TV-tittarna missade" "Carolas nippslipp" med mera. Sjukt....

Jag är någonannanstans. Jag är hemma. Jag läser Bob Hanssons "Gunnar". Tack litteraturen.

22 juni

God morgon tänkte jag

Jag gick ut genom porten och klev ner på Ryska gränds kullerstensgata. Det var tyst. Varmt och tyst. Solen nådde inte in i den smala gränden men jag såg att torget en bit bort var upplyst på ett nästan grekiskt sätt. Jag är utomlands, tänkte jag och vandrade mot ljuset.

Det var min tredje och sista dag i Visby. Allting hade varit perfekt. Semestrar på Gotland brukar vara fantastiska. Men den här helgen hade lyckats toppa de tidigare besöken. Jag hade skött mig väl. Midsommar hade firats, fotboll spelats och jag hade till och med hunnit svettats på Munkkällarens dansgolv. Nu var allting perfekt.
Det var söndag morgon och jag vandrade över torget, nu i solen. Mina nyköpta solglasögon gav den medeltida omgivningen en oförtjänt grå nyans. När jag gick i höjd med Domkyrkan söderut tog jag av dem. Jag ångrade mig inte. Kullerstensgatan som slingrade sig fram genom Visby var inramad av färgglada hus med gröna klättrande växter. Över hustaken var en babyblåhimmel utsmetad med några lätta vita moln, perfekt placerade i förhållande till den sol som gav guld till stadens morgon. Allting var perfekt. Mellan husen på min högra sida kunde jag då och då skymta ett uråldrigt blågrönt hav. En segelbåt guppade där ute. Spinacken uppe. Perfekt morgon för seglaren och vandraren.
I de smala gränderna var det tyst. Varmt och tyst. Mötte knappt en människa, knappt ens ett ljud.

Tankarnas lek och verklighetens intryck fick morgonen att bli god. God morgon, tänke jag när jag återigen stod i Ryska gränds skugga . Det satt ingen på min mosters balkong som hängde ut över gatan. Jag visste precis vad jag skulle göra.
En stund senare satt jag däruppe, där ute. Allting var perfekt.

18 juni

Midsommar

Det var väldigt länge sen jag firade midsommar med min släkt och familj. Men i år ska det bli ändring på det. Min moster har flyttat till Visby nyligen och ikväll skeppar jag iväg mot ön med stort Ö. Gotland är Sveriges pärla, det har jag alltid tyckt. Därför känns det extra roligt att resa iväg till min moster och fira midsommar.
Jag vet inte om det kommer bjudas på snapps. Men ställs det på bordet kommer jag inte banga. Den gångna veckan har varit tung. Jobb jobb jobb. Är trött i ben och rygg, men är på gott humör.

Bloggen har på sistone blivit styvmoderligt behandlad av mig. Spretiga, torftiga inlägg har lagts upp. Vilket jag ångrar. Ska hädanefter skärpa mig. Kommer skriva nästa gång på måndag närjag kommer hem ifrån Gotland.

Fokus på Niccolo Ammaniti så länge.

Arrividerchi!

(Arrividerchi=På återseende) ...På italienska alltså

16 juni

Gud hör bön. Min chef på posten ringde mig för en vecka sen och meddelade att jag blivit flyttad till postkontoret i Bro. Efter fem år i Kengen blev jag petad ut i periferins ödemarker. Men som sagt, gud hör bön.
Idag kom min chef ut till postkontoret i Bro med fullständigt fantastiska nyheter för en stackars timslitande brevbärare. Jag skalkl få arbeta i postens företagscenter resten av sommaren! Det är softare, det är närmre hem, och jag slipper Bro. Hurra!

Läser en fantastisk bok nu. "Mellan himmel och jord" skrivern av den italienska författaren Niccolo Ammaniti. Blev så inspirerad av i Milanoresan att jag var tvungen att drömma mig kvar där, genom litteraturen.

Sitter i jalingarna framför en avstängd TV. Måste tvätta, ska tvätta. Snart. Måste bara berätta om min personliga utveckling.
JAg har hört att det är ett tecken på styrka att erkänna när man har haft fel. Jag gör det nu. genom mina kaffedrickande år (5) har jag alltid snackat skit om andra kaffevarianter än simpelt svart kaffe. Jag har ironiserat lattemorsor, spottat på trendiga kaffedrinkar och glott snett på löjliga espressomänniskor. Men jag har haft fel hela tiden. Det fanns ett oupptäckt kafffeuniversum där ute som jag inte släppte innanför mina smaklökars horisont. Tack vare resan till Milano har jag fått träda in i detta universum, denna värld. Från och med nu är jag en cappuccino drickare. Vadå, det är väl en vanlig kaffesort? För er kanske. Jag är invigd nu. Jag är helad. Den släta svarta koppen är nu ett minne blott. Jag är en av er nu.

Ciao.

(Latte=Mjölk på italienska)

15 juni

Resan till Milano är orsaken till att bloggen haft ett litet uppehåll. Är lite stressad för tillfället. Reserapport ifrån Italien kommer att komma sporadirskt, gömda små inlägg under veckan. Kommer att skriva ordentligt imorgon. Jag tror jag kommer skriva om en italisensk författare, världens tråkigaste plats, samt en liten truddilutt om cappucino.

Ciao så länge. (Ciao=Hejdå på Italienska)

9 juni

Piratpartiet fick mandat i Europaparlamentet. Ett enfrågeparti, ett missnöjesparti, ett löst sammansatt gäng av wownördar och porrsurfare?
Troligvis inte.

Förhoppningsvis lyckas dessa pirater skaka om lite i gubbhyllan i Bryssel, förhoppningsvis kan de visa att unga människor bryr sig om politik. Politikerna som tidigare dragit en skarp linje mellan livet på internet och livet i "verkligheten" blev nog tagna på sängen i söndags kväll.

Viva la revolution, kanske. Jag röstade inte på piraterna, kommer aldrig göra. För jag är en gammal gubbe i en ung människas kropp. Internetfrågor och nedladdningsdebatter är inget klipulver innanför mina kläder. Jag vet ju knappt hur man lägger upp bilder på facebook.
Men jag gläds med piraterna. De verkar vara ett rätt frejdigt gäng med en positiv syn på tillvaron. I alla fall tillvaron på internet.


Nåja....

8 juni

Sommar i Stockholm, gjöööört

En vecka ledigt i sommarens inledande skede. På torsdag bär det av till fashioncity nummer ett, men tills dess softar jag i Stockholm. Om en timme skall jag möta en vän i stan för en fika. Vi tänkte besöka något av de cafer vi var stammisar på innan krogåldern nåtts. Fåtöljen, La vance och Cafe Eden var de ställen där studiebidragen blev till kaffedrinkar.

Som jag berättat tidigare bor jag nu hos min mamma. Här får man inte lämna smörkniven på
paketet i kylen, men jag trivs ändå.

Har en stressande känsla i magen. Något river och kliar där inne. Något lämnar mig inte ifred. Jag tänker bota det med en trevlig dag på södermalm. Jag gjööört. ("Jag gör det", på östgötska)