19 november

Rädsla och förakt - Vellinge och flyktingbarnen

Ingen människa ska behöva skämmas för sina rädslor. Rädslorna är våra okränkbara barn, som vi måste få vårda med omsorg. Finner ingen skamm hos den som blottar sina rädslor och bjuder ut sin feghet. Fegheten och rädslorna sätter färgen på människan. Det där vi älskar och vill vårda.

Innvånarna i den skånska byn Vellinge har med sina rädslor fått hela Sverige att häpna. På den skånska landsbygden lever människor i skräck för världen utanför. Med tanke på mina inledande rader i detta inlägg borde jag finna denna rädsla motiverad och rättfärdigad.
Men självklart kommer det ett MEN.

Vellingeborna har med sina rädslor för det främmande åsidosatt sina mänskliga värderingar. Flyktingbarnen andas nu svensk luft genom en hinna av skånskt förakt. Genom skånsk rädsla.
Jag har följt debatten och jag finner inga ursäkter för innvånarna i Vellinge. Den upprörda mannen som förde deras talan i SVT Debatt talade om att de inte önskade ett nytt Rosengård i Vellingetrakten. Han trodde på största allvar att Vellinge gick Malmös ärenden för att bygga upp miljonprogrammen på nytt. Iklädd en ful kostym av rädslor och förakt påpekade mannen sakligt att barnen inte var välkomna.

Vilket nederlag. Vellinge är en kommun där moderaterna har ett saftigt 80-procentigt stöd. Vid nästa val lär ett än mer högervridet parti slå rot. Det finns potential i Vellingebornas rädsla.

Jag skäms sällan för Sverige, men Vellinge och resten av kommunerna i Sverige som inte hyser sympatier med de afghanska och somaliska barnen, får mig att rodna. Sverige är idag ett land som är sårbart för vad vi en gång grävde ned under efterkrigstiden. Rädsla och förakt.