10 november

Som en ensam

Jag satt hemma igår och tittade på fotbollsgalan. En fruktansvärd tillställning. Adam Alsing var kass som hoast. Inte många rätt. Tillochmed Johan Glans var tafflig i sin sketch, som skulle vara rolig. Zlatan fick guldbollen men var inte närvarande. En pinsam stämning fyllde det tomrummet. Fotbollsgalan brukar ju vara tråkig. Så i förväntad besvikelse gick jag och la mig för att sova. Klockan var halv elva. Midnattstimmen var inte inledd, men ändå blev jag irriterad när min granne ovanför börjar spela på sin synth. Jag försökte somna till min grannes taffliga försök att spela melodin till Britnye Spears "Womanizer". Det misslyckades.

Jag klev upp ur sängen och tog på mig mina kläder. Ur irriationens grumliga kölvatten växte en vilja att få andas den klara novemberluften på andra sidan fönstret. Så jag tog på mig ytterkläderna och gick ut. Måndagskvällarna i Ryd kan jag nu vittna om, är tämligen ödsliga. På avstånd hörde jag ett skratt eka mellan 70-tals-klossarna. Nattens smygande mörker gav en sval smak i munnen, en påminnelse om årstidens effekter på sinnet. Men jag bestämde mig för en promenad.

Vid Rydskolans gympasall svängde jag höger upp mot Universitetet. Fortfarande var jag ensam i kylan. Skrattet som tidigare ekat mellan husen var det enda tecknet på liv jag mötte. Någon människa hade jag än så länge inte träffat. Under den ensamna promenaden började jag fundera på torsdagens kommande aktivitet. Stand-up på Elsas hus. Nervositeten inför ett avklätt möte med en publik törstiga på vitsar, hade än så länge inte gripit tag i mig. Inte heller denna kväll blev jag skräckslagen inför faktumet att jag kanske kommer misslyckas. Funderingarna kretsade mer kring varför jag ens försöker. Finns det någon mening i att försöka vara rolig framför en publik. Stand-upens anti-intelektuella existens har aldrig tidigare lockat mig. Varför nu? Är det ett desperat rop på uppmärksamhet? Eller är jag bara sugen på att testa gränserna?

Mina funderingar blev isande klara i novemberkvällens kyla. Jag vill se orden möta publiken och jag vill få reaktioner. I mitt inre flög självskissade fotografier upp som diabilder. En scen, en mick, en min, och hundra skratt. Det var kanske vad man kallar mental förberedelse.

Någonstanns hade jag vänt på klacken. Jag stod utanför Herrgårn i Ryd. Endast 50 meter ifrån min bostad. Midnattstimmen var några minuter gammal när jag ökade takten mot min port.
När jag kom tillbaka såg korridorsrummet ensamt ut. Som en ensam la jag mig i sängen och stirrade upp mot taket. Till tonerna av My heart will go on från min grannes synth somnade jag med kvällens funderingar under kudden.