Kommentarer till viskningar och rop..
Jan Helin var hygglig och gav sitt finger. Jimmie Åkesson tackade och tog hela handen. Hela Sverige häpnas och förargas. Sverigedemokraterna är vårt lands förlorade barn. Ingen ser dem förrän de ropar riktigt nära våra öron. Vi ignorerar när de rycker i samhällets kjoltyg och vill söka trösta sig för sina rädslor, men det är inte oss det är fel på. Rasism är ute, och jag hoppas det aldrig mer blir på modet igen som för 70 år sedan. Åkesson och hans partivänner kan med rätta stå i skamvrån. Jag kan gladeligen vara den som sätter på dumstruten.
När jag gick till skolan igår låg dimman så tät att jag var rädd för att bli påcycklad av någon bångstyrig student. Det var en dimma som bara Londons Thamsen kan vara vän med. Inget ljus kunde bryta sig genom den gråa duken himlen. Men jag var lycklig ändå. Ska berätta om det nästa gång jag skriver.
Tjouff
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar