13 oktober

Bekännelser

Det var en kylig vardagsmorgon och jag gick huttrandes genom campus betongallè. Hösten hade sugit ut kulörerna ur omgivningen. Jag frös om händerna.
När jag hade kommit till campus bortre ända, vid D-huset, fick jag ett plötsligt sug efter kaffe. Så jag klev in på den lilla Pressbyrån som ligger på hörnan ut mot hus Zenit.

På Pressbyrån jobbar det två söta tjejer. Jag vet det. De är alltid där när jag handlar. Av någon okänd anledning har det blivit en patetisk vana att småflörta med dem när jag är inne och handlar. De fnittrar så roligt när jag drar av något fånigt skämt varje gång jag köper snus eller kaffe.

Jag klev in i den lilla kiosken. Svepte med blicken. Yes! Det var den sötaste av dem som jobbade just idag. Efter lite inre peppdialog gick jag fram till kassan. Den söta tjejen som har gulliga kanintänder och positivt lagda kindben fyrade av ett igenkännande leende.

- Tjena tjena!
- God morgon..
- En liten svart kaffe och en dosa kronan portion, inte vit portion. Blött skade va! höhhö
-tihihihi

So far so good

Hon vände sig om, plockade fram dosan, kom tillbaka med ett mer allvarsamt ansiktsuttryck och sa:

- Vill du stötta kammpen mot bröstcancer genom att köpa ett rosa band också? (Hon laade handen på ett rosa paket innehållandes sådana rosa band som alla rekomänniskor går runt med)

- Öhhhhhh, neee

Leendet försvann. En snörpt överläpp drogs ner som en persienn över de gulliga kanintänderna.
- Jaha haenbradadå
- Öhh ah desamma

Jag skyndade ut genom butiken. Flörtandet fick ett abrupt slut. Min obenftliga vilja att direkt stötta kampen mot bröstcancern satte krokben för mitt dagliga charmerande på Pressbyrån.

Så kan det gå.