Kvinnor kan!
Det var min första tanke efter att jag läst ut "Idjävulens sällskap". Lucy Payne (den mördade) var själv en föredetta mördare. Den rullstolsbundna Lucy Payne mördades av en mördare som mördar mördare. Som om det inte räckte med det, mördarmördarn var en kvinna!
Håhåjaja Deckare deckare
Det är anmärkningsvärt hur fixerade vi är vid våldsbrott. Deckarna säljer som aldrig förr, till och med utomlands. De älskade deckarna blir senare älskade filmer med någon oengagerad gubbskådis i huvudrollen. Men det räcker inte! Hemskheterna måste vara verkliga också. Det är med en skräckblandad fascination människor köper kvällstidningarnas lösnummer när något bestialiskt dåd har utförts. Vi får genom tidningarna nästan en personlig kontakt, ett personligt förakt för landets värsta förövare så som Eklund och Hagamannen. Är det inte märkligt? Har jag fel? Eller är jag bara sen på att fundera över detta?
Peta gärna på mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tror att Herr Kinaski söker lite uppmärksamhet jag, så här får du ett pet från mig. Föresen, vad bra att du berättar vem mördaren var. Då slipper jag läsa den boken också :P
SvaraRaderaKramar från Linkan
Du har antagligen rätt, men deckare är de bästa böckerna och det bara är ju så. Varför avslöja mördaren dock, lite att förstöra spänningen?:P
SvaraRaderaJag tycker att du har rätt i att det är någon slags "våldsbrotts-fascination", men jag tror inte att det är därför vi läser deckare! I en deckare är själva brottet bara en ram för handlingen, upplever jag det som :)
SvaraRadera