Ingen uppskattar sentimalitet och nostalgi. Det blir lätt kletigt och farligt igenkännande. Längtan till något förflutet är ingen drivande kraft. Det är endast en last. Men, det finns självklart ett MEN i slutet av detta stycke. Men...
När vardagslunken pågått ett par veckor och när fikapauserna på jobbet är höjdpunkten på dagen, kan jag inte låta bli att längta dit gräset är grönare. I alla fall just nu.
Gräset är just nu grönare i Linköping. Jag saknar albanerna, BK-gänget och TV-spelsbröderna.
Jag längtar till Linköpingsvintern och HG-kvällarna. Mina tankar snurrar kring kursplaner och uppsatsnivåer. Allt det där blir till en gröt jag har varit i förut, men som jag saknar. Ryd känns inte som tragisk betongklump här ifrån. Jag kan till och med sakna campus Valla.
Men jag antar att det är normalt att se det gröna gräset på andra sidan. Att leva sitt liv stående med ena benet i Linköpings studentgröt och det andra i stockholmssommaren kanske inte är så fruktansvärt. Att längta och sakna kan är drivkrafterna som får mig att stå ut med det vi kallar vardag.
Äsch nu babblar jag.
Peace
ja man behöver nog den här pausen för att längta tillbaka lite.. vi var nog alla rätt så less på hg och kravaller och plugg när sommaren kom så en paus var eftertraktad. när vi kommer tillbaka om några veckor kommer vi ha roligare än någonsin för att vi har saknat allt så mycket!! vi ses då! /amanda som fortfarande är kvar i linköping men längtar dit ändå.. på nåt sätt
SvaraRadera