9 augusti

Mannen som älskade katter

En gammal vän från svunna tider kom över på en kopp kaffe. Det varmt och vi satt på balkongen. Under tiden jag hade varit i Linköping och pluggat hade han gjort lumpen i Arvidsjaurs ödemarker.
Sedan vi sågs sist hade han skaffat sig ett par rejäla överarmar och en stor tatuering, samt ett redigt mansarbete på Bauhaus. Han hade också skaffat sig vanan att snusa två portionsprillor i taget. Ni förstår vart jag vill komma. Han hade blivit en sann karlakarl.
Men när vi satt där på balkongen och pratade, så märkte jag snabbt att min Ramboliknande vän fortfarande hade sin mjuka och känsliga sida kvar. Det märktes främst när jag ifrågasatte hans val av att skaffa katt istället för hund.

Det lät så här:

- Men du, varför katt? De eju fett tråkiga?
- Va, vad menar du?
- Nämen asså jag tänker att du är ju mer en hundkille, som jag, katter är så trista. Katter är också läskiga, de är lömska på något sätt.
- Jo hundar är bra djur, men katter är inte alls tråkiga och lömska!
- Jo de är de. En hund har ju mer personlighet, liksom man ser ju om de är glada eller ledsna åså.
- Kinaski vad snackar du om!? Har du ens sett en deprimerad katt? Du vet ingenting om katters känslor!
- ne, de klart. (mumlandes)

Eftesom han blev så upprörd över mitt utspel om att katter är osociala sociopatdjur, så slutade jag att argumentera. Jag blev liksom rörd. Nästan övertalad. Det var väl kontrasten av hans råa Persbrandtattityd och hans intresse för katter som gjorde mig mållös.
Ibland blir det som så. Vi pratade om annat efteråt.

Imorgon är det måndag och jag är ledig.
Två tummar upp.