19 december

Någon annan

Klev av pendeltåget i Kungsängen. Hemmaplan. Svepte med blicken. Det brukar alltid stå någon på perrongen man känner igen. Någon att hälsa på, säga hej-allt-är-bra-själv-va-gör-du-nu- för-tiden.

Inget resultat. Såg endast ett par högljudda tonårsflickor i för mycket smink. För unga för att kännas igen.

Rulltrappan upp till vänthallen. Kastade en blick nedåtbakåt. Ingen av de som stod bakom mig på led var någon gammal klasskompis. Ingen bekant och inget gammalt pinsamt förflutet.

Gick genom spärrarna och ställde mig vid ingången. De automatiska dörrarna släppte in minusgraderna när centrumborna gick ut mot torget. Jag är inten centrumbo.

För två-tre år sedan hade jag känt igen varelserna som stod runt mig. Nu var de främlingar. Kungsängen är inte mitt hem längre. Det är någon annans. Krogarna i centrum lockar inte längre och jag tycker inte tjejerna är längre lika söta. Det är någon annan lockas och någon annan som tycker .

Kan leva med det.

Jag gör rätt i att överlåta allt det där till någon annan.

Linköping är inte heller mitt hem. Men jag står hellre med ena benet där och det andra i Prag.
Det blir nog enklast så.