8 jan

Idag är det en sån där viktig dag. Halva är avklarad. Skrev nyss min tenta och det känns hyffsat bra. Hade för första gången lite nervositet i kroppen när jag gick in i tentasalen.
Jag måste bara kommentera en sak som nog alla studenter med bloggar har gjort.
Tentatanter. Vilket släkte. Hon som idag höll i instruktionerna för hur den anonyma tentan skulle genomföras var hämtad från en annan tid. När min blick mötte hennes visste jag inte om hon ville äta upp mig eller bara mörda mig. Håret var samlat i en sån där härlig pingskyrkoknut ala tjugotal och hon talade med en röst som osade gammal sträng folkskola.
Det enda som avslöjade henne för att på något sätt komma från denna tid var det alldeles för röda läppstiftet. Hennes barska mottagning gjorde mig inte liksom mindre nervös inför denna monstertenta.

Klockan ett ska jag ha ett möte med min studievägledare som kan resultera i att jag lämnar detta kyliga nordpolsland i ett halvår.
Det äventyret skulle isåfall dröja ett år, men skulle vara skönt om allt blev bestämt.

Min litterära vänskap med Kerouac har fått ligga på is under den senaste tidens hektiska studier, men jag lovar att komma med en fullständig rapport om ett litet tag.

Det verkar som om Libanon har börjat hjälpa sina Gazavänner där långt borta i mellanöstern. Israel kanske riskerar ett tvåfrontskrig och nu kanske hela arabvärlden sammansluter sig mot detta militäristiska land som allt för länge suttit i USA:s varma knä.
Krig är inget jag förespråkar på något sätt. Men någonstans där inom mig får jag en föbjuden känsla av förståelse när arabvärldens aggressioner riktar sig mot Israel och dess vän USA.