Jag läser inte särskilt många bloggar, men jag antar att många av dess författare idag hyllar de senaste dagarnas fina väder. Jag menar solen har skinit och mörkret ha trängts tillbaka, blivit skingrat av ljuset och försvunnit. Till människornas nöje.
Våren i Östergötland är vacker, men solen saknar något att spegla sig i. Saknaden av vatten i Linköping växer desto mildare vädret blir.
Den sista snöhögen som låg vid parkeringen utanför mitt fönster dog idag. Den förtvinade och det enda som finns kvar är en blöt fläck. Ett sista minne av vinterns bittra envishet.
Jag är ingen vädermänniska, jag är heller ingen naturälskare.(förlåt pappa)
Jag kommer aldrig bli en gammal man som stirrar ut igenom fönstret och kommenterar hur vackert det är med höst. Jag kommer heller aldrig bli en sån där farbror som promenerar med händerna bakom ryggen, en sån där promenerande farbror som kan känna igen vilken fågel som kvittrar och vilka blommor som luktar.
Däremot vet jag att Linköping saknar vatten, för solen vill spegla sig och jag vill bada när det blivit tillräckligt varmt.
En kompis hemifrån kengen kommer på besök över helgen. Jag ska visa honom Linkökpings allra svettigaste dansgolv och de allra billigaste drinkarna.
Rapport om helgen kommer läggas upp på Söndag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Varför känns du precis som en sån farbror som har händerna bakom ryggen och kommenterar vädret? Jag verkar ju inte känna dig
SvaraRaderaEh men faktiskt. När jag tänker på Benkt som vi hade geografi med i gymnasiet så ser jag dig om 30 år.
SvaraRadera"Man kan tänka, granit granit, gneeeeeeeeeeeeejs"