31 januari

Åtvidaberg

Jag blev uppropad på scen. Filip som hade uppträtt innan hade fått ganska kylig respons, trots att han är från trakten och gjorde bra ifrån sig. På något märkligt sätt stärkte det mig. Det var bara att ge järnet.

Uppe på scen. Publiken bestod av runt 70 törstiga Åtvidabergsbor. Medelåldern var hög och jag noterade direkt att det inte var läge att skämta om Volvo-raggare, arbetslöshet eller lantisar.
Scenen var knasigt uppbyggd och publiken hamnade långt ifrån mig. Långt ifrån skämten.
Jag körde min kvart och ibland var jag tvungen att dra ut skratten från dem. Men det gick ändå hyffsat.

Nere på golvet. När jag tackat för mig och blivit applåderad klev jag ner och gick till baren. En stor stark. Fick lite ryggdunkningar. Roligt, det där med bajset va, haha, dä ä sant, kvinner skiter fan aldriiig.

Jag stod sen där med min öl och försökte luta mig coolt mot bardisken. En tjej trängde sig fram till mig. Hon hade långt blont hår som hängde poppigt ner över axlarna, ögonen var vackra och mörka. Jag kände igen henne. Hon hade soundcheckat på scen någon timme tidigare. Efter mig skulle hennes band uppträda med sin kaxiga brittpop.
Hon sa att hon gillade min grej.
Hon sa att hon var från Hägersten
Och hon sa någonting annat.
Jag försökte mest att bara se cool ut.
Sen så lutade hon sig mot min arm. Det brände till någonstanns. Jag svepte ölen och beredde mig för att säga någonting smart, någonting intressant.
Hon hann före.
-Hur gammal är du? (med ett leende som mördade)
-Jag är 21 snart 22, självda?
-Jag är 17
-17?
-Jag är född -92
Jag satte en klunk öl i fel kanal, ursäktade mig och gick raskt upp till rummet som vi komiker blivit tilldelade oss på hotellet.
Ingen skada skedd. Men jag rodnade ändå vid tanken. Åtvidaberg kändes litet nu. Jag tog min jacka, tackade arrangörerna och tog första buss tillbaka till Linkan.