2 januari

Vykort

Det var ett par veckor sedan sist jag gjorde så. Så, bara gick ut. Jag gick ut för att tänka och skissa på material. I huvudet tänker jag ut vad som skall sägas och hur det skulle kunna mottas. Jag föreställer mig skratt, hur och när. I minusgraderna promenerade jag för mig själv. Mumlande för mig själv, ibland kufiskt högt. Men jag mötte inte många, trots det fina vädret.

Nya skämt bubblade upp, mumlades, tänktes igenom. Jag vandrade ned för grusvägen ned mot Lillsjön. Jag kom ner till stranden. Ett tunt kristalliskt lager av snö täckte strandkanten och sjön. Solen stod lågt i söder och trädtopparna lät den bortre kanten av sjön ligga i skugga.

Jag släppte tankarna kring stand up och klev ut på sjön. Några barnfamiljen höll sig intill strandkanten och lite längre bort plogade en pappa upp en minirink till sin son i hockeyutrustning. Skratt på håll.

Jag vandrade ut över den skimmrande snön på den lilla sjön. Lillsjön. I mitten av allt stod jag sen ensam. Jag stannade ett par minuter. Med solen i ansiktet tände jag en cigarett. Jag hörde inte familjerna längre. Solljuset och cigaretten gav värme och behag, tankeverksamheten satte fart.

I ett par minuter tänkte jag på dig. Dig som i vem som helst. Jag tänkte på dig som inte litade på mig, trots att jag riskerade så mycket. Jag tänkte på dig som jag svek och på dig som åkte iväg. På ett skamligt och själviskt sätt tänkte jag på dig som aldrig bytte ut mig och på din vän som jag alrig planerade att träffa. Sedan tänkte jag på dig som har en ny och avslutningsvis på dig som sa nej.

Glöden nådde filtret och jag tänkte på Prag. Jag kännde mig för stunden klar med allt. Finns inte längre några trådar som måste plockas upp. Inga samtal som måste ringas. Inga misstag som måste förklaras.

Efter en stund fortsatte jag att gå. Inte tillbaka. Utan jag fortsatte vandra mot andra sidan sjön. Mot solen och skuggorna av träden.