21 maj

Fransosens osaliga ande

Denna månad har varit annorlunda på många sätt, men fransosmysteriet tar ändå priset. Därför skall jag berätta om det. Jag är förföljd, och det är inte en vanlig stalker med solbrillor och blottarrock som förföljer mig. Det är någonting mycket värre.

Allting började dagen efter valborg. Jag och några kompisar grillade i sann svenssonanda utanför min port. Efter att ha ätit och druckit bestämde vi oss för att spela lite volleyboll. I närheten ligger en fin volleybollplan där utbytesstudenterna brukar hänga. Denna gång stod ett gäng svettiga grabbar med sydeuropeiskt utseende och sökte motspelare. Vi bangade inte.

Utbytesstudenterna visade sig komma ifrån Frankrike och de var riktiga hejare på volleyboll. Men spelet blev jämnt och vi lyckades vinna matchen, mycket tack vare Figges mördarservar.

De brunbrända mer atletiskt byggda fransoserna accepterade förlusten och lämnade planen rakryggade. Men det skulle visa sig att en av fransoserna hade hämnd i sinne. Under matchens gång hade jag kastat min ögon på den fransos som uppenbarligen var alphahanen i gänget. Han utmärkte sig för sin påtagliga ledarutstrålning, samt för sin anmärkningsvärda frisyr. Hästsvans.
Förlusten måste på något sätt inneburit en fruktansvärd nationell eller personlig kränkning för fransmännen, för denna hästsvansbärande fransos till alphahane har sedan den dagen förföljt mig. Jag har stött på honom mer ofta än vad som vanligtvis kan kallas för slumpmässiga sammanträffanden.

Jag vet inte vad om det är någon högre makt som iscensätter dessa möten, eller om det helt enkelt är så att den muskulöse fransosen med hästsvans helt enkelt förföljer mig och inväntar ett perfekt tillfälle för att spöa upp mig.

Ställen jag stött på fransosen: Hemköp, Baljan, Linds Cafe, HG, Volleybollplanen, Rydskogen, Rydsspåret, Campus och ett flertal gånger på olika gångvägar i Ryd.

Trots fransosens kraftiga kroppsbyggnad är jag inte rädd för den fysiska skada som denna hämndgirige förföljare kan åstadkomma. Jag är mer rädd för själva sinnesbilden av fransosens väderbitna ansikte och hans tjocka långa råttfärgade hästsvans.

Än så länge har detta mentala spöke, denna franske förföljare, inte lyckats hemsöka mig i sömnen. Den dagen stänger jag ner bloggen och lägger in mig på dårhuset.



So far so weird.

PS. Hur dålig förlorare kan man vara?