4 feb

Det är bara jag som promenerar in mot stan klockan sju på morgonen. För i Linköping cyklar man.
Det är bara hundälskare och pensionärer som tar sig fram på fot i denna gamla biskopsstad.
Varför?
Jag menar, Linköping är ju platt som en pankaka. Om jag hade varit en cykelmänniska hade jag velat ha lite kuperad terräng, så att man kan låta det flottiga håret fladdra som en flagga när man störtar ner för backarna. Men nej.
I Linköping cyklar alla tålmodigt och långsamt. Ingen stress.

Jag har övat upp olika tekniker för att vänja mej vid olika människor och platser här i livet. För att bli vän med Linköping har jag behövt använda en av mina mest oanvända och dammiga resurser....Fantasin

Ett exempel på detta är när jag på kvällstid åker tåg från Stockholm till Linköping. Då brukar jag inte försöka sova och sätta mobilens alarm runt ankomsttid. Jag fantiserar hellre den sista biten.
Under tågresans sista sträcka mellan Norrköping och Linköping gillar jag att stirra ut över östgötaslätten och fantisera.

Det jag fantiserar är att ute i mörkret på andra sidan fönstret så är det Nevadaöknen som breder ut sej. Då är jag inte student längre. Då är jag en ung man som skall slösa pengar i Las vegas. Jag är inte fattig på grund av CSN:s utsugarregler. Jag är en rik börsmäklare som sagt till frugan att jag ska på konferens. När jag åker i ökennatten genom Nevadas hjärta är jag inte på väg till ett ostädat studentrum med förra helgens ölburkar under diskhon. Jag är på väg till ett Ceasars palace där lättklädda damer väntar på att få lutar sina hakor mot mina axlar och ge mej tur när jag kastar tärning.
Plötsligt är det något som bryter sig in mörkrets totala närvaro och skapar en liten källa av ljus långt där borta. Ljuset växer sig starkare och tåget drar sej som genom magnetism mot ljuset och LasVegas tornar upp sej som en räddning ur öknen. Men ljuset kommer inte från Las Vegas lockande Neonskyltar eller glödande nattliv.

Det är Linköping Tekniska Verk som skapar magin på östgötaslätten men försvinner när jag väcker mej till verkligheten.
Lasvegas gömde sej aldrig på östgötaslätten. Det gjorde Linköping. Som vanligt
När tåget rullar in och jag hoppar av perrongen känns det ändå bättre än på länge.
Vänskapen mellan mej och Winnerbäck city kanske är byggt på lögner och fantasier.
Men det är väl andra relationer också, tänker jag och drömmer vidare.

Snipp snapp