25 maj

Litteraturen förstör mitt liv

Jag tror det började för ett par år sedan. Minns inte exakt när och hur eller varför, men Charles Bukowski tog sig in i mitt liv som en objuden gäst. En objuden gäst som kom för att stanna. Allt jag tidigare visste om skönhet och misär var jag tvungen att ifrågasätta. Bukowski förklarade vart skönheten gömde sig i misären och i livet sig. Han berättade om gatorna, spriten, kvinnorna och smutsen. Jag skulle vilja kalla det en helvetisk upplysning. Orden smakade illa. Att läsa Bukowskis Hollywood var som att dricka bensin. Det förändrade saker.

Det slutade inte där. Bokhyllan hemma i Linköping vittnar om ett intresse för utforskning av det okända. Klassikerna gjorde sitt. En cocktail av Camus, Dostojeskij, Lessing, Kafka och Bernhard. Jag försökte förstå för mycket vilket resulterade i lärorika misstag. Den enda av de stora som redde ut ett och annat för mig var Camus.

Min vandring genom litteraturens finrum var mindre problematisk när jag kom till Sverige. Min norrländska själ fick mig att uppskatta PO Enqvist och Torgny Lindgren, de enda svenska författare som försökt göra upp med den svenska spirualiteten. Jag läste dem och Sverige växte. Nya landskap och nya perspektiv.

Till skillnad från Bukowski, så smög sig poesin på för att sedan försvinna. Den försvann in i musiken. Men när den smög sig på var det genom Birro, Öijer och Boye. Poesin för mig är idag död. Ingen läser poesi. Det är en konstform som inte överlevde digitaliseringen, förslappningen och kommersen. Poesin lämnade mig. Någon kajalig och piercad fjortonårig tjej har förmodligen tagit den till sitt hjärta.

Efter att ha hängt med bland andra Östergren, Begnt Ohlsson och en drös debuterande svenska författare återvände jag till Amerika, men med lite bredare perspektiv.
Sydamerika talade helt plötsligt. Jag läste Bolano och Toscana och helt plötsligt så förstod jag att tempratenten, de exotiska kvinnorna, den sydamerikanska dråpliga humorn och allt annat som vi älskar med de södra breddgraderna - också kunde återfinnas i deras litteratur.

USA gjorde också comeback. Likt en gammal vän du inte träffat på länge, bjöd USA på sitt allra finaste. Oates förklarade för mig vad USA egentligen är. Allt som medvetet glömts bort i Hollywood pekade hon ut på ett onostalgiskt sätt. Likt en gammal stilig dam som vet bäst berättade hon för mig om varför det inte är någon mening med att återvända till Sverige.
Dennis Lehane gjorde detsamma. På sitt brutala och raka sätt visade han hur medelmåttiga hans svenska yrkeskollegor är. Varför skulle jag någonsin slösa liv på att läsa Läckberg, Ljunggren och Mankell igen när jag blir deckarsugen?

Litteraturen förstör mitt liv. Som ni märker är det en bråkig vänskap jag har byggt upp med litteraturen. När jag en gång för alla tror jag vet hur det är, hur det ska vara - dyker någon bättre vetande upp och lägger sig i. För att ge ett aktuellt exempel; jämställdhet har alltid varit en naturlig drivkraft hos mig. Men Hemingway som just nu softar på mitt köksbord försöker att få mig ur balans i denna fråga. Han menar att mannen är vilsen och ensam. Han proppar i mig machoberättelser om tjurfäktning, boxningsmatcher och andra manliga våldsamma aktiviteter. Och visst kittlar det. Läs novellen The Killers och ni kommer fatta.

Varför slutar jag inte då? Det går inte. Har du en gång låtit litteraturen rasera din världsbild för att sedan bygga upp den, är det omöjligt att sluta. För visst har jag fått med mig något på vägen.

Jag har Torgny Lindgrens humor, Bergmans ångest, Marqez fantasi, Oates rättvisa, Östergrens berättarglädje och Bukowskis hopplöshet. Allt det där. Just nu i alla fall.