14 maj

There is a light

Staden sov i mörkret. Vi delade en taxi. Båda satt i baksätet. Jag gjorde allt för att inte se åt hennes håll.
Hon tryckte min hand lite extra hårt. Hon ville säga I'm sorry. Jag tryckte tillbaka, men menade ingenting. Jag visste att hon skulle lämna Prag om en vecka och att hon älskar någon annan, och det förlamade mina sinnen. Så jag undvek att se åt hennes håll.

Hon frågade något och jag svarade. Jag minns inte vad. Berusad och besviken lät jag allt passera.
För en gångs skulle vet jag, med säkerhet - att jag gjort allt jag kunnat. Likt en stolt men missnöjd idrottsman med silvermedalj runt halsen, satt jag och försökte se oberörd ut. Det var ett sista tappert försök att visa hur okej det är att bara vara vänner.

Taxin stannade utanför hennes lägenhet. Hon visste att jag visste och att jag förstod.
En kram, ett par ord och några tysta sekunder. Sen var hon borta.