Budapest
Tillbaka i Prag. Budapest var en häfigt stad, gillade den starkt. Mycket påminde om Prag, men på något märkligt sätt kändes staden mer exotisk. Jag åkte med tolv andra erasmusstudenter och vi gjorde staden ordentligt. Nattlivet var uppfriskande och dagarna heta. Lyckades få till en schysst bonnbränna.
Idag såg jag Ridley Scotts tolkning av medeltidslegenden Robin Hood. Det var en rätt dålig idé att gå och se den. Filmen var trist och handlingen blytung och intetsägande. Inte ens Russel Crows lätttillgängliga machoattityd kunde piffa till detta frosseri i medeltidsklychor.
Jaja.. Jag har nog blivit för gammal för svärdaction och riddarhistorier.
Den senaste veckan har jag lidit av en förklyning som vägrar att släppa. Hosta, snor och slem.. Fyfan! Igårkväll kände jag mig till och med lite febrig. Not cool.
Åker till Bratislava senare denna vecka. Där ska jag träffa min tyske vän Benny som har en bror stationerad där. Efter att ha umgåtts tyskt ett par dagar siktar jag på att styra skutan söderut.
Ciao
måndag 31 maj 2010
torsdag 27 maj 2010
27 maj
Torsdag
'Poesin lever for fan' har nagon anonym blogglasare kommenterat pa mitt forra inlagg. Ja, vissa sager sa om punken ocksa. Poesin ar dod. Poeterna ar fler an lasarna. Ingen pratar om poesi , nastan ingen saknar den.. Tyvarr. Daremot sa finns det tappra darar som forsoker. All heder at dem.
Ikvall reser jag till Budapest. Jag och ett gang kompisar fran europas alla horn ska dit och gora staden. Darfor komma bloggen sta orord till pa mandag. Las nagon annan nastan lika bra blogg under tiden. Sa kommer jag tillbaka mer inspirerad an nagonsin.
Btw.
Har kirrat mina betyg for terminen. Skamligt bra har det gatt. Darfor unnar jag mig en dubbel espresso och en kolace pa narmsta coffeyshop nar jag skrivit fardigt detta.
Och nu ar jag fardig.
'Poesin lever for fan' har nagon anonym blogglasare kommenterat pa mitt forra inlagg. Ja, vissa sager sa om punken ocksa. Poesin ar dod. Poeterna ar fler an lasarna. Ingen pratar om poesi , nastan ingen saknar den.. Tyvarr. Daremot sa finns det tappra darar som forsoker. All heder at dem.
Ikvall reser jag till Budapest. Jag och ett gang kompisar fran europas alla horn ska dit och gora staden. Darfor komma bloggen sta orord till pa mandag. Las nagon annan nastan lika bra blogg under tiden. Sa kommer jag tillbaka mer inspirerad an nagonsin.
Btw.
Har kirrat mina betyg for terminen. Skamligt bra har det gatt. Darfor unnar jag mig en dubbel espresso och en kolace pa narmsta coffeyshop nar jag skrivit fardigt detta.
Och nu ar jag fardig.
tisdag 25 maj 2010
25 maj
Litteraturen förstör mitt liv
Jag tror det började för ett par år sedan. Minns inte exakt när och hur eller varför, men Charles Bukowski tog sig in i mitt liv som en objuden gäst. En objuden gäst som kom för att stanna. Allt jag tidigare visste om skönhet och misär var jag tvungen att ifrågasätta. Bukowski förklarade vart skönheten gömde sig i misären och i livet sig. Han berättade om gatorna, spriten, kvinnorna och smutsen. Jag skulle vilja kalla det en helvetisk upplysning. Orden smakade illa. Att läsa Bukowskis Hollywood var som att dricka bensin. Det förändrade saker.
Det slutade inte där. Bokhyllan hemma i Linköping vittnar om ett intresse för utforskning av det okända. Klassikerna gjorde sitt. En cocktail av Camus, Dostojeskij, Lessing, Kafka och Bernhard. Jag försökte förstå för mycket vilket resulterade i lärorika misstag. Den enda av de stora som redde ut ett och annat för mig var Camus.
Min vandring genom litteraturens finrum var mindre problematisk när jag kom till Sverige. Min norrländska själ fick mig att uppskatta PO Enqvist och Torgny Lindgren, de enda svenska författare som försökt göra upp med den svenska spirualiteten. Jag läste dem och Sverige växte. Nya landskap och nya perspektiv.
Till skillnad från Bukowski, så smög sig poesin på för att sedan försvinna. Den försvann in i musiken. Men när den smög sig på var det genom Birro, Öijer och Boye. Poesin för mig är idag död. Ingen läser poesi. Det är en konstform som inte överlevde digitaliseringen, förslappningen och kommersen. Poesin lämnade mig. Någon kajalig och piercad fjortonårig tjej har förmodligen tagit den till sitt hjärta.
Efter att ha hängt med bland andra Östergren, Begnt Ohlsson och en drös debuterande svenska författare återvände jag till Amerika, men med lite bredare perspektiv.
Sydamerika talade helt plötsligt. Jag läste Bolano och Toscana och helt plötsligt så förstod jag att tempratenten, de exotiska kvinnorna, den sydamerikanska dråpliga humorn och allt annat som vi älskar med de södra breddgraderna - också kunde återfinnas i deras litteratur.
USA gjorde också comeback. Likt en gammal vän du inte träffat på länge, bjöd USA på sitt allra finaste. Oates förklarade för mig vad USA egentligen är. Allt som medvetet glömts bort i Hollywood pekade hon ut på ett onostalgiskt sätt. Likt en gammal stilig dam som vet bäst berättade hon för mig om varför det inte är någon mening med att återvända till Sverige.
Dennis Lehane gjorde detsamma. På sitt brutala och raka sätt visade han hur medelmåttiga hans svenska yrkeskollegor är. Varför skulle jag någonsin slösa liv på att läsa Läckberg, Ljunggren och Mankell igen när jag blir deckarsugen?
Litteraturen förstör mitt liv. Som ni märker är det en bråkig vänskap jag har byggt upp med litteraturen. När jag en gång för alla tror jag vet hur det är, hur det ska vara - dyker någon bättre vetande upp och lägger sig i. För att ge ett aktuellt exempel; jämställdhet har alltid varit en naturlig drivkraft hos mig. Men Hemingway som just nu softar på mitt köksbord försöker att få mig ur balans i denna fråga. Han menar att mannen är vilsen och ensam. Han proppar i mig machoberättelser om tjurfäktning, boxningsmatcher och andra manliga våldsamma aktiviteter. Och visst kittlar det. Läs novellen The Killers och ni kommer fatta.
Varför slutar jag inte då? Det går inte. Har du en gång låtit litteraturen rasera din världsbild för att sedan bygga upp den, är det omöjligt att sluta. För visst har jag fått med mig något på vägen.
Jag har Torgny Lindgrens humor, Bergmans ångest, Marqez fantasi, Oates rättvisa, Östergrens berättarglädje och Bukowskis hopplöshet. Allt det där. Just nu i alla fall.
Jag tror det började för ett par år sedan. Minns inte exakt när och hur eller varför, men Charles Bukowski tog sig in i mitt liv som en objuden gäst. En objuden gäst som kom för att stanna. Allt jag tidigare visste om skönhet och misär var jag tvungen att ifrågasätta. Bukowski förklarade vart skönheten gömde sig i misären och i livet sig. Han berättade om gatorna, spriten, kvinnorna och smutsen. Jag skulle vilja kalla det en helvetisk upplysning. Orden smakade illa. Att läsa Bukowskis Hollywood var som att dricka bensin. Det förändrade saker.
Det slutade inte där. Bokhyllan hemma i Linköping vittnar om ett intresse för utforskning av det okända. Klassikerna gjorde sitt. En cocktail av Camus, Dostojeskij, Lessing, Kafka och Bernhard. Jag försökte förstå för mycket vilket resulterade i lärorika misstag. Den enda av de stora som redde ut ett och annat för mig var Camus.
Min vandring genom litteraturens finrum var mindre problematisk när jag kom till Sverige. Min norrländska själ fick mig att uppskatta PO Enqvist och Torgny Lindgren, de enda svenska författare som försökt göra upp med den svenska spirualiteten. Jag läste dem och Sverige växte. Nya landskap och nya perspektiv.
Till skillnad från Bukowski, så smög sig poesin på för att sedan försvinna. Den försvann in i musiken. Men när den smög sig på var det genom Birro, Öijer och Boye. Poesin för mig är idag död. Ingen läser poesi. Det är en konstform som inte överlevde digitaliseringen, förslappningen och kommersen. Poesin lämnade mig. Någon kajalig och piercad fjortonårig tjej har förmodligen tagit den till sitt hjärta.
Efter att ha hängt med bland andra Östergren, Begnt Ohlsson och en drös debuterande svenska författare återvände jag till Amerika, men med lite bredare perspektiv.
Sydamerika talade helt plötsligt. Jag läste Bolano och Toscana och helt plötsligt så förstod jag att tempratenten, de exotiska kvinnorna, den sydamerikanska dråpliga humorn och allt annat som vi älskar med de södra breddgraderna - också kunde återfinnas i deras litteratur.
USA gjorde också comeback. Likt en gammal vän du inte träffat på länge, bjöd USA på sitt allra finaste. Oates förklarade för mig vad USA egentligen är. Allt som medvetet glömts bort i Hollywood pekade hon ut på ett onostalgiskt sätt. Likt en gammal stilig dam som vet bäst berättade hon för mig om varför det inte är någon mening med att återvända till Sverige.
Dennis Lehane gjorde detsamma. På sitt brutala och raka sätt visade han hur medelmåttiga hans svenska yrkeskollegor är. Varför skulle jag någonsin slösa liv på att läsa Läckberg, Ljunggren och Mankell igen när jag blir deckarsugen?
Litteraturen förstör mitt liv. Som ni märker är det en bråkig vänskap jag har byggt upp med litteraturen. När jag en gång för alla tror jag vet hur det är, hur det ska vara - dyker någon bättre vetande upp och lägger sig i. För att ge ett aktuellt exempel; jämställdhet har alltid varit en naturlig drivkraft hos mig. Men Hemingway som just nu softar på mitt köksbord försöker att få mig ur balans i denna fråga. Han menar att mannen är vilsen och ensam. Han proppar i mig machoberättelser om tjurfäktning, boxningsmatcher och andra manliga våldsamma aktiviteter. Och visst kittlar det. Läs novellen The Killers och ni kommer fatta.
Varför slutar jag inte då? Det går inte. Har du en gång låtit litteraturen rasera din världsbild för att sedan bygga upp den, är det omöjligt att sluta. För visst har jag fått med mig något på vägen.
Jag har Torgny Lindgrens humor, Bergmans ångest, Marqez fantasi, Oates rättvisa, Östergrens berättarglädje och Bukowskis hopplöshet. Allt det där. Just nu i alla fall.
söndag 23 maj 2010
23 maj
Härliga helg
Bra party både fredags och igårkväll. Såg CL-finalen i Beer Garden, ett fett parkområde med ölstånd och matchen visades på storskärm. Härligt!
Efter matchen styrdes kosan mot Akropolis - en riktigt go nattklubb! Spejsig elektromusik, med många internationella influenser. Jag tror jag dansade vilt till tonerna av något som lät som "elektrosalsa".
Idag har jag för första gången i mitt liv lirat paintball. Det var uppfriskande kul och smärtsamt. Blev bland annat träffad på hjässan (oskyddad plätt), vilket gjorde fruktansvärt ont. Men det var skoj. Paintballområdet var beläget på en ö som rätt och slätt kallas för "Fun-Island". Efter att vi skjutit varandra färgglada gick vi till en uteservering och drack iskall pilsner. "Fun-Island" levde upp till sitt namn.
Nu är jag dödstrött och lycklig. Ny vecka runt hörnet. ciao
Bra party både fredags och igårkväll. Såg CL-finalen i Beer Garden, ett fett parkområde med ölstånd och matchen visades på storskärm. Härligt!
Efter matchen styrdes kosan mot Akropolis - en riktigt go nattklubb! Spejsig elektromusik, med många internationella influenser. Jag tror jag dansade vilt till tonerna av något som lät som "elektrosalsa".
Idag har jag för första gången i mitt liv lirat paintball. Det var uppfriskande kul och smärtsamt. Blev bland annat träffad på hjässan (oskyddad plätt), vilket gjorde fruktansvärt ont. Men det var skoj. Paintballområdet var beläget på en ö som rätt och slätt kallas för "Fun-Island". Efter att vi skjutit varandra färgglada gick vi till en uteservering och drack iskall pilsner. "Fun-Island" levde upp till sitt namn.
Nu är jag dödstrött och lycklig. Ny vecka runt hörnet. ciao
lördag 22 maj 2010
22 maj
Senaste nytt
Min bulgariske rumskompis säger att vädret är fantastic. Han sitter ute på balkongen.
Jag är seg och trött efter gårdagens festligheter.
Inter möter Bayern ikväll.
Jordan 13 år stod igår på toppen av Mount Everest.
Imorgon skiver jag på riktigt..
Min bulgariske rumskompis säger att vädret är fantastic. Han sitter ute på balkongen.
Jag är seg och trött efter gårdagens festligheter.
Inter möter Bayern ikväll.
Jordan 13 år stod igår på toppen av Mount Everest.
Imorgon skiver jag på riktigt..
tisdag 18 maj 2010
19 maj
Rikets framtid
Det är en ganska trög och långtråkig karusell som snurrar detta valår. Prinsessans bröllop och fotbolls VM väcker större intresse och känslor i de svenska hemmen än partiernas vallöften. Inte konstigt alls. Den centrerade mellanmjölksfighten mellan A-kassemördarna och betongvänstern är ungefär lika spännande som en amatörmässig boulematch.
Varför? Ingen glöd och inga krig.
Att Sahlins Tobleronetabbe anno 1995 används som vapen i högerleden säger en del om hur tråkigt okoruppt Sveriges politiker är. Jämför hennes P-böter och chokladsug, med t ex Berlusconis nakenpartyn och muthärvor.
Men självklart är det inte skandalerna som skall avgöra valet eller göra det intressant för oss soffiga svenskar. Det är svårt att tända en politisk eld i den svettiga medelklassen, och bland de potentiella vänstergrupperna är Gagaismen hundra gånger större än socialismen. Allt är öppet för Alliansen. De har chansen och de kommer att ta den. Borgerligheten och dess stora wannabeskara som gillar Reinfeldt kommer att avgöra valet.
Och Hägglund har ju "Verklighetens folk" i ryggen. (DVS tonårsmorsorna, porrsurfarna och kassörskan på ICA?).
Vänsterkoalitionen har inga beundrare och inga ideèr(mp som undantag). Sahlin väcker ingen inspiration, hon är ingens idol. Jämför det med t ex Anders Borg. Han har gett alla pigtailsbärande mattesnillen ett hopp om att det är dom som bär ansvaret för nationen.
Det är detta som kommer att avgöra... Tyvärr
Det är en ganska trög och långtråkig karusell som snurrar detta valår. Prinsessans bröllop och fotbolls VM väcker större intresse och känslor i de svenska hemmen än partiernas vallöften. Inte konstigt alls. Den centrerade mellanmjölksfighten mellan A-kassemördarna och betongvänstern är ungefär lika spännande som en amatörmässig boulematch.
Varför? Ingen glöd och inga krig.
Att Sahlins Tobleronetabbe anno 1995 används som vapen i högerleden säger en del om hur tråkigt okoruppt Sveriges politiker är. Jämför hennes P-böter och chokladsug, med t ex Berlusconis nakenpartyn och muthärvor.
Men självklart är det inte skandalerna som skall avgöra valet eller göra det intressant för oss soffiga svenskar. Det är svårt att tända en politisk eld i den svettiga medelklassen, och bland de potentiella vänstergrupperna är Gagaismen hundra gånger större än socialismen. Allt är öppet för Alliansen. De har chansen och de kommer att ta den. Borgerligheten och dess stora wannabeskara som gillar Reinfeldt kommer att avgöra valet.
Och Hägglund har ju "Verklighetens folk" i ryggen. (DVS tonårsmorsorna, porrsurfarna och kassörskan på ICA?).
Vänsterkoalitionen har inga beundrare och inga ideèr(mp som undantag). Sahlin väcker ingen inspiration, hon är ingens idol. Jämför det med t ex Anders Borg. Han har gett alla pigtailsbärande mattesnillen ett hopp om att det är dom som bär ansvaret för nationen.
Det är detta som kommer att avgöra... Tyvärr
söndag 16 maj 2010
16 maj
I all hast
Sitter och gör söndagen så gott jag kan. Kaffe, plugg och Ryan Adams till frukost. Det är en mulig scen som utspelar sig utanför mitt fönster. Jag fokuserar på annat.
Pratade nyss med min bror. Han fyller tjugofyra idag, men vi pratade mest om Dylan.
Tre salstentor och två uppsatser skall göras, avklaras och glömmas denna vecka.
Johan och Johannas sista kväll i Prag blev mystrevlig och cool. Vi lagade svensk tacos och drck öl hemma hos mig.
Nu är tiden ute. Måste gå. Hej å hå
Sitter och gör söndagen så gott jag kan. Kaffe, plugg och Ryan Adams till frukost. Det är en mulig scen som utspelar sig utanför mitt fönster. Jag fokuserar på annat.
Pratade nyss med min bror. Han fyller tjugofyra idag, men vi pratade mest om Dylan.
Tre salstentor och två uppsatser skall göras, avklaras och glömmas denna vecka.
Johan och Johannas sista kväll i Prag blev mystrevlig och cool. Vi lagade svensk tacos och drck öl hemma hos mig.
Nu är tiden ute. Måste gå. Hej å hå
fredag 14 maj 2010
14 maj
There is a light
Staden sov i mörkret. Vi delade en taxi. Båda satt i baksätet. Jag gjorde allt för att inte se åt hennes håll.
Hon tryckte min hand lite extra hårt. Hon ville säga I'm sorry. Jag tryckte tillbaka, men menade ingenting. Jag visste att hon skulle lämna Prag om en vecka och att hon älskar någon annan, och det förlamade mina sinnen. Så jag undvek att se åt hennes håll.
Hon frågade något och jag svarade. Jag minns inte vad. Berusad och besviken lät jag allt passera.
För en gångs skulle vet jag, med säkerhet - att jag gjort allt jag kunnat. Likt en stolt men missnöjd idrottsman med silvermedalj runt halsen, satt jag och försökte se oberörd ut. Det var ett sista tappert försök att visa hur okej det är att bara vara vänner.
Taxin stannade utanför hennes lägenhet. Hon visste att jag visste och att jag förstod.
En kram, ett par ord och några tysta sekunder. Sen var hon borta.
Staden sov i mörkret. Vi delade en taxi. Båda satt i baksätet. Jag gjorde allt för att inte se åt hennes håll.
Hon tryckte min hand lite extra hårt. Hon ville säga I'm sorry. Jag tryckte tillbaka, men menade ingenting. Jag visste att hon skulle lämna Prag om en vecka och att hon älskar någon annan, och det förlamade mina sinnen. Så jag undvek att se åt hennes håll.
Hon frågade något och jag svarade. Jag minns inte vad. Berusad och besviken lät jag allt passera.
För en gångs skulle vet jag, med säkerhet - att jag gjort allt jag kunnat. Likt en stolt men missnöjd idrottsman med silvermedalj runt halsen, satt jag och försökte se oberörd ut. Det var ett sista tappert försök att visa hur okej det är att bara vara vänner.
Taxin stannade utanför hennes lägenhet. Hon visste att jag visste och att jag förstod.
En kram, ett par ord och några tysta sekunder. Sen var hon borta.
tisdag 11 maj 2010
11 maj
Tisdag!
I got my ass full. Det är sant. Jag borde inte sitta här och blogga, men jag kämpar på för att behålla varannandagsrytmen på bloggen.
Tentorna duggar tätt on the road I'm walkin'. Börjar bli lite less nu faktiskt. Semester och hemresa känns eftertraktat.
Men först!... Ska min vän och vapenbroder Johan komma på besök med sin flickvän Johanna. De ska spendera helgen här i Prag, vilket jag verkligen ser fram emot, trots tidspressat schema iochmed alla tentor.
Let's go!
I got my ass full. Det är sant. Jag borde inte sitta här och blogga, men jag kämpar på för att behålla varannandagsrytmen på bloggen.
Tentorna duggar tätt on the road I'm walkin'. Börjar bli lite less nu faktiskt. Semester och hemresa känns eftertraktat.
Men först!... Ska min vän och vapenbroder Johan komma på besök med sin flickvän Johanna. De ska spendera helgen här i Prag, vilket jag verkligen ser fram emot, trots tidspressat schema iochmed alla tentor.
Let's go!
söndag 9 maj 2010
9 maj
Vykort från bron
Idag kämpade tusentals svettiga tjecker sig runt det klassiska marathonloppet. Frustande och pustande. Den yttersta fysiska utmaningen, en drygt fyra mils lång kamp mot hjärtat.
På andra sidan stan samlades tusentals tjecker för en politisk manifestation. Marijuana Marsch 2010. En salig blandning människor som vill liberalisera mera. Den redan luftiga lagstiftningen som hindrar människor från att sälja cannibis vill de rasera. En segdragen kamp mot hjärnan.
Mitt i kontrasterna, i mitten av Karlsbron, stod jag och funderade över situationen. Prag vilade stilla på båda sidorna av floden. Det var söndag och helgens turister var ute för en sista promenad. Jag skrev mitt vykort.
Fyra gatumusikanter, en kvartett manliga celloister i tonåren, stod för inramningen av detta vykort. De framförde intressanta tolkningar av klassiska hårdrockslåtar.
Ur folkmassan som stod och beundrade de flyhänta pojkarna, klev en heroinist i kortbyxor och jeansjacka fram. Han sjöng frimodigt med till tonerna av "Nothing else matters". De klassiskt skolade cellogossarna log åt spektaklet och fortsatte spela.
Kontraster.
Efter ett par minuters lyssnande lämnade jag heroinisten och kvartetten för att vandra upp mot slottet, med vykortet tätt intill det innersta.
Idag kämpade tusentals svettiga tjecker sig runt det klassiska marathonloppet. Frustande och pustande. Den yttersta fysiska utmaningen, en drygt fyra mils lång kamp mot hjärtat.
På andra sidan stan samlades tusentals tjecker för en politisk manifestation. Marijuana Marsch 2010. En salig blandning människor som vill liberalisera mera. Den redan luftiga lagstiftningen som hindrar människor från att sälja cannibis vill de rasera. En segdragen kamp mot hjärnan.
Mitt i kontrasterna, i mitten av Karlsbron, stod jag och funderade över situationen. Prag vilade stilla på båda sidorna av floden. Det var söndag och helgens turister var ute för en sista promenad. Jag skrev mitt vykort.
Fyra gatumusikanter, en kvartett manliga celloister i tonåren, stod för inramningen av detta vykort. De framförde intressanta tolkningar av klassiska hårdrockslåtar.
Ur folkmassan som stod och beundrade de flyhänta pojkarna, klev en heroinist i kortbyxor och jeansjacka fram. Han sjöng frimodigt med till tonerna av "Nothing else matters". De klassiskt skolade cellogossarna log åt spektaklet och fortsatte spela.
Kontraster.
Efter ett par minuters lyssnande lämnade jag heroinisten och kvartetten för att vandra upp mot slottet, med vykortet tätt intill det innersta.
fredag 7 maj 2010
7 maj
Missbrukad konst
Lady Gaga är överallt. Hon hörs och hon syns. Det finns något befriande med Gaga. Hon är ett konstverk på två ben och hon ställer ut sig själv världen runt. Mode och musik. Hon har lyckats bemöta konsumenternas krav på ytlig sexighet med det fulsnygga och burleska. Men musiken? För mig är den rätt och slätt intetsägande. Noll, nada och inget väcks inom mig när jag ofrivilligt drabbas av hennes yviga popkreationer.
I en välskriven artikel på Aftonbladets hemsida läste jag att Lady Gagas största inspirationskälla är (föga förvånande) Andy Warhol. Hennes bisarra klädsmak och fantasifulla peruker har sitt ursprung i Warhols populärkulturella konst. Men även hennes syn på kändisskap är färgat av Warhols läror. "Kvarten i strålkastarljuset", och hyllandet av kändisskapet som konstform i sig självt har gått hem hos Gaga. Minutrarna i strålkastarljuset är viktigare än innehållet.
Det är lätt att missbruka Warhols konst och teorier. Jag tror inte att han syftade på tjejer från New Yorks överklass (Lady Gaga gick i samma high school som Paris hilton), när han pratade om kvarten i strålkastarljuset. Jag tror inte Warhol skulle se Gaga som en värdig tronföljare till Madonna. Kändisar som Gaga, Hilton och diverse reality-stjärnor får mig att ge upp.
Eller så är jag bara bitter på Warhol. Han och Dylan beefade under 1960-talet. Warhol snodde tydligen Dylans flickvän genom att bjuda in henne till grädden i Chelsea Hotel. Oförlåtligt.
Lady Gaga är överallt. Hon hörs och hon syns. Det finns något befriande med Gaga. Hon är ett konstverk på två ben och hon ställer ut sig själv världen runt. Mode och musik. Hon har lyckats bemöta konsumenternas krav på ytlig sexighet med det fulsnygga och burleska. Men musiken? För mig är den rätt och slätt intetsägande. Noll, nada och inget väcks inom mig när jag ofrivilligt drabbas av hennes yviga popkreationer.
I en välskriven artikel på Aftonbladets hemsida läste jag att Lady Gagas största inspirationskälla är (föga förvånande) Andy Warhol. Hennes bisarra klädsmak och fantasifulla peruker har sitt ursprung i Warhols populärkulturella konst. Men även hennes syn på kändisskap är färgat av Warhols läror. "Kvarten i strålkastarljuset", och hyllandet av kändisskapet som konstform i sig självt har gått hem hos Gaga. Minutrarna i strålkastarljuset är viktigare än innehållet.
Det är lätt att missbruka Warhols konst och teorier. Jag tror inte att han syftade på tjejer från New Yorks överklass (Lady Gaga gick i samma high school som Paris hilton), när han pratade om kvarten i strålkastarljuset. Jag tror inte Warhol skulle se Gaga som en värdig tronföljare till Madonna. Kändisar som Gaga, Hilton och diverse reality-stjärnor får mig att ge upp.
Eller så är jag bara bitter på Warhol. Han och Dylan beefade under 1960-talet. Warhol snodde tydligen Dylans flickvän genom att bjuda in henne till grädden i Chelsea Hotel. Oförlåtligt.
torsdag 6 maj 2010
6 maj
En torsdag i slutet
Mina vänner här i Prag börjar boka sina biljetter. Alla frågar varandra; när ska du åka? Hur ska du åka?...Hem.
Slutet av terminen närmar sig. Lärare pratar om finals, examinations och evaluations.
Jag låtsas som ingenting. Visst, jag ´pluggar inför tentorna och våndas över slutet. Men samtidigt smider jag resplaner. Efter slutklämmen här i Prag vill jag sticka österut. Eller rättare sagt sydost. Budapest, Ljubjana, Dubrovnik och Montenegro kanske. Sen hem.
Men vart hem?
Båda mina föräldrar flyttar i juni ifrån Kungsängen. Jakobsberg och Stadshagen blir deras nya hoods. Inget av det där rör mig. Min bas är i Linköping, men visst känns det konstigt att inte längre ha någon naturlig koppling till Kengen. Platsen där jag formats.
Sommaren skall tillbringas i Jakobsberg har jag bestämt. En trevlig och klassisk förtort. The home of Persbrandt och Lokko.
Mina vänner här i Prag börjar boka sina biljetter. Alla frågar varandra; när ska du åka? Hur ska du åka?...Hem.
Slutet av terminen närmar sig. Lärare pratar om finals, examinations och evaluations.
Jag låtsas som ingenting. Visst, jag ´pluggar inför tentorna och våndas över slutet. Men samtidigt smider jag resplaner. Efter slutklämmen här i Prag vill jag sticka österut. Eller rättare sagt sydost. Budapest, Ljubjana, Dubrovnik och Montenegro kanske. Sen hem.
Men vart hem?
Båda mina föräldrar flyttar i juni ifrån Kungsängen. Jakobsberg och Stadshagen blir deras nya hoods. Inget av det där rör mig. Min bas är i Linköping, men visst känns det konstigt att inte längre ha någon naturlig koppling till Kengen. Platsen där jag formats.
Sommaren skall tillbringas i Jakobsberg har jag bestämt. En trevlig och klassisk förtort. The home of Persbrandt och Lokko.
tisdag 4 maj 2010
4 maj
Sexy in a Clooney kind of way.. maybe
På väg hem från en kvällslektion. Tunnelbanevagnen var packad. Jag satt upptryckt mot fönstret. En överviktig dam med osympatisk utstrålning satt jämte mig och mina två fyllda matkassar. City life, tänkte jag och drog en djup suck.
Pristi zatavska Starometska.
Tuben tog fart. Jag blundade. Ville inte fästa blicken vid någon eller något. Synen av inget rubbades. En smula tentaångest gnagde någonstanns. Jag öppnade ögonen. Förde blicken till fönstret intill mig. Mörkret i tunneln på andra sidan glaset gav fönstret reflekterande krafter.
Jag såg mig själv.
Nysnaggad och allt.. Men det var någonting annat som jag la märke till. Någonting nytt.
Någonstanns på vägen till fönstret, under resan till idag har en rynka slagit rot i min panna. En dryg decimeter lång och anmärkningsvärt djup rynka. Rynkan, skåran i huden på min panna, skrämde mig en aning. Bara någon dag tidigare hade jag läst och fnissat åt nyheten om att Fadde Darwich botoxat sin dörrvaktiga pondusfejja. Går jag samma öde till mötes? Tjugotvå år gammal och redan rynkig.
Rynkan, ett resultat av timmar i djupa funderingar? Eller ett oskojigt och allt för tidigt bett av ålderns bitterhet?
Jag bestämde mig för att rynkan var sexig på ett Clooneyskt sätt. George Clooney, alla unga silverrävars tröst och hopp.
När jag kom hem gick jag in i badrummet och letade gråa hår.
Och nu bloggar jag om det.
På väg hem från en kvällslektion. Tunnelbanevagnen var packad. Jag satt upptryckt mot fönstret. En överviktig dam med osympatisk utstrålning satt jämte mig och mina två fyllda matkassar. City life, tänkte jag och drog en djup suck.
Pristi zatavska Starometska.
Tuben tog fart. Jag blundade. Ville inte fästa blicken vid någon eller något. Synen av inget rubbades. En smula tentaångest gnagde någonstanns. Jag öppnade ögonen. Förde blicken till fönstret intill mig. Mörkret i tunneln på andra sidan glaset gav fönstret reflekterande krafter.
Jag såg mig själv.
Nysnaggad och allt.. Men det var någonting annat som jag la märke till. Någonting nytt.
Någonstanns på vägen till fönstret, under resan till idag har en rynka slagit rot i min panna. En dryg decimeter lång och anmärkningsvärt djup rynka. Rynkan, skåran i huden på min panna, skrämde mig en aning. Bara någon dag tidigare hade jag läst och fnissat åt nyheten om att Fadde Darwich botoxat sin dörrvaktiga pondusfejja. Går jag samma öde till mötes? Tjugotvå år gammal och redan rynkig.
Rynkan, ett resultat av timmar i djupa funderingar? Eller ett oskojigt och allt för tidigt bett av ålderns bitterhet?
Jag bestämde mig för att rynkan var sexig på ett Clooneyskt sätt. George Clooney, alla unga silverrävars tröst och hopp.
När jag kom hem gick jag in i badrummet och letade gråa hår.
Och nu bloggar jag om det.
söndag 2 maj 2010
2 maj
With a little help from my friends
Jag har alltid intalat mig själv att jag inte saknar Sverige och allt som hör där till. Envist har jag övertalat mig själv och min omgivning om att jag är bättre utan allt som kan få en att kalla något för hem.
Men det är bara lögner och förtal.
Mina vänner har nu åkt hem. Och jag saknar dem redan. Och det finns så mycket annat jag också saknar. Banala ting som svenskt bryggkaffe och snus, men också familj, vänner och Linköping.
Samtidigt får jag lust att behålla det så. Jag skulle kunna tänka mig att bo utomlands för alltid. Saknad är överkomlig och ibland tillochmed en mysig känsla.
Om fem minuter sparkas derbyt mellan AIK och DIF igång. Vill vara där. Brorsan och farsan är antagligen där.
Jag är här.
Jag har alltid intalat mig själv att jag inte saknar Sverige och allt som hör där till. Envist har jag övertalat mig själv och min omgivning om att jag är bättre utan allt som kan få en att kalla något för hem.
Men det är bara lögner och förtal.
Mina vänner har nu åkt hem. Och jag saknar dem redan. Och det finns så mycket annat jag också saknar. Banala ting som svenskt bryggkaffe och snus, men också familj, vänner och Linköping.
Samtidigt får jag lust att behålla det så. Jag skulle kunna tänka mig att bo utomlands för alltid. Saknad är överkomlig och ibland tillochmed en mysig känsla.
Om fem minuter sparkas derbyt mellan AIK och DIF igång. Vill vara där. Brorsan och farsan är antagligen där.
Jag är här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
