Jag bor i ett kollektiv
Det är en romantisk ungkarlsdröm. En parantes i det allvarliga inträdet till vuxenlivet. Tiden går och jag finner inga anledningar till att bosätta mig ensam i en liten lägenhet med mig själv som sällskap. Jag tillbringar tillräckligt med tid åt mig själv som det är redan nu.
Jag behöver ständigt påminnas om vad jag gör, därför bor jag i ett kollektiv. En tyst liten tjatig mamma bor i alla mina kollektivskamrater. Jag känner deras blickar i nacken och jag sköter mig därefter. Jag behöver det.
Om du som inte kände mig fick se in i vår lägenhet skulle du aldrig kunna tänka dig att denna bloggskribent huserar där. Du skulle bli förvånad över hur charmigt stökig jag är i min totala slapphet inför allt vad ordning och stil innebär.
Jag är en dåre som trivs med andra som sällskap. En obotlig ensamvarg som alltid rear ut sig själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar