30 juli

Heja debatten!

Gerillafeministerna är nu rejält upprörda. Denna gång är det inte husguden Ulf Lundell som gjort sig skyldig till kvinnoföraktande och gubbslemmande. Det är den danske demonregissören Lars von Trier som är omdiskuterad för sin syn på kvinnor, med hans senaste film Antichrist som utgångsgångspunkt.
Maria Sveland och Katarina Wennstam fick igår en uppläxande artikel publicerad i DN.
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/von-triers-dogmatiska-kvinnohat-1.919438

Jag är ett stort fan av alla slags eldiga debatter men tyvärr har jag inte hunnit se Antichrist. Jag har förstått att det är en kontroversiell film, där Wilhelm Defoes stjärt spelar en viktig roll.

Hoppsan, nu var min lunch slut. Hejsvej

29 juli

Vi är inne på upploppet till sommarens slut. Det känns kallare i luften och det börjar bli mörkt tidigare på kvällarna. Behövde inte ens köa för sittplats på snapps igårkväll. Tecknen går inte att misstolka. Hösten är på G.

Nu när sommaren så småningom ska bli söndertuggad av hösten är det dags att sluta leka semesterleken. Jag har gått tillbaka till gröten. Och jag trivs faktiskt med det.
Jag menar, okej Grishams rättegångsthriller var spännande. Men Torgny Lindgrens "Norrlands akvavit" är mer min kopp te. Torgny är nu min vän. Han följer med mig tillochmed till jobbet. Tack Torgny.

Förresten tycker jag inte att det är okej att ha marmelad på mackan. Småborgerliga fasoner...

Skriver imorn igen. Ta`t piano...

26 juli

Leken

Under mina fria timmar leker jag en lek jag kallar semesterleken. Den är töntig och trevlig, och alla kan vara med. Men jag leker den helst ensam. Semesterleken går ut på att ha semester trots att man inte har det. Låt mig förklara.
De flesta studenter måste plugga under terminerna och jobba på loven för att få deg. Det finns alltså ingen tid över för riktig semester. För att överleva måste man då klämma in allt det där semestriga under helgerna. Det är under dessa små pauser ifrån verkligheten jag leker semesterleken. Självklart måste man då överdriva alla små semestriga aktiviteter för att kompensera för allt man missar under sommarjobbets arbetsvecka.

Sånt jag gör när jag leker semesterleken:

- Skippar gröten och tar apelsinmarmelad på frukostmackan.
- Läser DN:s påstanbilaga.
- Suckar över väderprognoserna i DN:s röda del.
- Dricker kaffe på balkongen.
- Sitter på uteserveringar på söder och funderar på om jag passar i scarf.
- Skiter i att läsa statusuppdateringarna på facebook.
- Går runt barfota i lägenheten med uppkavlade jeans.
- Läser John Grishams senaste rättegångsthriller.


Som ni märker är reglerna till semesterleken enkla. Testa och se om detta är något för er.

Hej

23 juli

Far och son, ett läsarmöte

Jag var på väg upp till centrum för att jobba mitt eftermiddagspass. Solen sken, fåglarna sjöng, himlen var blå och jag färdades till fots, you get the picture.
I mitten av backen som slingrar sig upp till Kungsängens centrum hörde jag någon som ropade mitt namn.
Jag vände mig om och såg till min förvåning att det var min pappa som kom cyklande. Med en frejdig fart cyklade han upp jämte mig.

- Tjena Kinaski!
- Tjena tjena! Hur är läget?
- Jo tack bra, är på väg hem ifrån jobbet.
- Aha chill, tvärtom hära.

Plötsligt gav han mig en blick jag inte riktigt kände igen. Det såg ut som om han hade något speciellt att säga, något som väntade på att få komma ut efter kallpratet.
Shit tänk om det är ett försenat blommorochbin-snack som väntar- tänkte jag förskräckt.
Turligt nog var det inte det.

- Förresten, jag läste din blogg igår.
- Aha soft, vad tyckte du?
- Jorå, men du skrev ingenting om mig.
What the häck?
- Nehe? Vad menar du?
- Ne asså vi tog ju en öl och såg fotbollsmatchen och så.
- Aha okej, jag kan lägga till det ikväll. Måste till jobbet.
- Okej, hörs

Sen cyklade han vidare. Han hade uppenbarligen blivit lite putt på att jag valt att inte skriva om våra farochson-aktiviteter. Jag uppskattar han blygsamma ärlighet. Det får bli ändring på den punkten. De familjära skall få mer plats på bloggen, med detta inlägg som start.


Peace

21 juli

Gräset är alltid grönare....

Ingen uppskattar sentimalitet och nostalgi. Det blir lätt kletigt och farligt igenkännande. Längtan till något förflutet är ingen drivande kraft. Det är endast en last. Men, det finns självklart ett MEN i slutet av detta stycke. Men...

När vardagslunken pågått ett par veckor och när fikapauserna på jobbet är höjdpunkten på dagen, kan jag inte låta bli att längta dit gräset är grönare. I alla fall just nu.

Gräset är just nu grönare i Linköping. Jag saknar albanerna, BK-gänget och TV-spelsbröderna.

Jag längtar till Linköpingsvintern och HG-kvällarna. Mina tankar snurrar kring kursplaner och uppsatsnivåer. Allt det där blir till en gröt jag har varit i förut, men som jag saknar. Ryd känns inte som tragisk betongklump här ifrån. Jag kan till och med sakna campus Valla.

Men jag antar att det är normalt att se det gröna gräset på andra sidan. Att leva sitt liv stående med ena benet i Linköpings studentgröt och det andra i stockholmssommaren kanske inte är så fruktansvärt. Att längta och sakna kan är drivkrafterna som får mig att stå ut med det vi kallar vardag.
Äsch nu babblar jag.


Peace

20 juli

Min mammas granne har en udda smak. Hon har målat väggarna ute på sin balkong ljusblåa. Och det är inte en fin ljusblå. Utan mer "botten-av-en-bassäng-på-kreta-blå". Jag är liksom inte emot babyblå eller andra småfjolliga färger. Men detta är lite mer extremt. Ska försöka få tag i en kamera och visa vad jag menar.

Ikväll skall jag marschera mot Barkarby där det väntas GAIS-AIK på storbildsskärm. Jag brukar inte skriva om min nördiga AIK-fanatism men nu kan jag inte hålla mig.
Var både på Råsunda förra helgen och i Örebro veckan innan för att se mina svartgula hjältar på plan. Ikäll har AIK chansen att kliva upp på andraplats i tabellen. Det enda som krävs är en seger mot brödgänget och bottenlaget GAIS. Det ska ske..

Que sera sera...

17 juli

Chompens landställe

Chompens landställe är ett hus med utsikt mot mälaren.
Chompens landställe är fett par fruktträd och en gräsmatta i svag lutning.
Chompens landställe är en stenaltan som kvällssolen klänger sig fast vid.
Chompens landställe är tystnad.
Chompens landställe är en badtunna och en gammal grill.
Chompens landställe är kalla öl och en aldrig använd fiskebåt.
Chompens landställe är födelsedagar och sega chips.
Chompens landställe är Juli och Augusti
Chompens landställe är det vackra som glömts i skogen

Chompens landställe är vårt i helgen.

Ni ser mig inte ikväll

16 juli

Är hemma över lunchen. Lyxigt att ha jobbet nära basen. Det är det enda som är i närheten av lyx just nu. Min ekonomi är trasig och CSN pumpar ju inte ut under sommaren. Så jag är en smula nedstämd. Men efter regn kommer solsken. Klyschiga och slitna uttryck ligger nära till hands när man ska sätta fingret på ljuspunkter i en annars grådisig tillvaro.
Missförstå mig rätt. Jag är i fysisk och mental balans. Det är endast den ekonomiska molntussen ovanför mitt huvud som oroar mig. Annars är det prima skinka. HA ser ni! där kom det igen.

Jag är allright.

14 juli

Im gonna get dressed, for success

Tack Gessle för rubriksättningen. Big Day coming up. Ska ta mina långa ben och skynda mig hem efter jobbet idag. Väl hemma ska jag vattenkamma frillan och knyta finflugan. För ikväll ska jag på dejt.
Jag går sällan på uppstyrda möten med kvinnor. Det brukar oftast ske lite mer casual. Men ikväll ska jag utsätta mig för det eldprov en uppstyrd dejt verkligen är. Pinsamma tystnader, vem-ska-betala-problematiken, och handsvett är hindren till en kvinnas hjärta.
Jag är förberedd på allt.

Andedräktscheck

Frillancheck

Let`s go!

12 juli

Näsan

Min mamma har berättat att min näsa började krångla när jag var ungefär tre år gammal. Det började med en olyckshändelse i lekparken. En svingande gunga träffade min stackars näsa, och den måste verkligen träffat med full kraft och perfekt träff. För sedan den dagen har jag fått näsblod mer orfta än vad som hälsosamt är. Jag har blött näsblod stående, gående, liggandes och säkert även hoppandes. Jag har blött näsblod inomhus, utomhus ja överallt.
Utan att överdriva droppar det blod ur min näsa varannan dag under vinterhalvåret, och under sommaren en aning mindre. Nu i helgen har jag blött tre dagar på raken. Efter att ha levt med bördan av en problematisk nos i drygt 18 år väljer jag att bota den. Med bloggen som medel. Genom att dela med mig slipper jag kanske lite av bördan.

Utöver att jag har en samling trasiga blodådror i snoken finns det fyra olika anledningar till att jag börjar blöda näsblod. Detta orsakar mitt näsblod:

- Temperaturskillnader. Närdet går ifrån kallt till varmt. (mycket vanligt)


- Sjukdom. När en kråka fastnat i näsan. (mycket vanlig)

- Slag och stöt. Olyckor som drabbar ansikten t ex flygande bollar, smockor, eller sammanstötningar med icke sedda föremål. (inte så vanligt.

- Diverse anledningar. T ex stress, kraftansträngningar eller chocker. (ganska vanligt)

En lista med pinsamheter

Det är alltid pinsamt att blöda näsblod inför människor. Speciellt människor man inte känner. Jag skall nu lista upp lite olika ställen där det är extra pinsamt att gå runt med en droppande snok. Alla situationer och ställen har jag upplevt, mer än en gång.

- På krogen. Alla vittnen skakar på huvudet och tänker "Too mutch drugs"
- I ett klassrum. Alla som ser det tror att man är en "labil plugghäst med prestationsångest".
- Vid kroppskontakt. Motivering vore överflödigt.
- Under toabesök på en offentlig toalett. Med en väntande kö utanför. Motivering överflödigt här med.

Nu vet ni hur det kan vara att ha en trasig näsa.

Att blogga är som att öppna ett hemligt fönster till ens liv. Man vädrar ut det onödiga, samtidigt som folk kan få titta in en stund utan att skämmas. Mina pinsamheter blir era pinsamheter.

Dela med sig....Eller snåla.

10 juli

Känner mig inte kreativ idag. Det kanske beror på vädret eller något sånt. Något sånt som är lätt att skylla på. Typ som finanskrisen. Min tillfälliga kreativa dipp kan säkert skyllas på finanskrisen. Som allting annat. Lågkonjunkturen och finanskrisen. Värre än pesten. Nyheterna lyckas få in finanskrisen eller "dessa dåliga tider" i alla nyhetsinslag. Senast noterade jag att den inhemska turismen i Sverige har ökat. Detta självklart på grund av finanskrisen. Ja det är säkert sant. Men jag börjar bli trött på de tunga krångliga och svåruttalade orden som t ex "finanskris", "lågkonjunktur" och "ungdomsarbetslöshet". Skyller min slöa morgon på allt det där.

Skriver igen imorgon. Då är jag back on track.

8 juli

Minnesstund

MJ fick en värdig minnensstund igår. Det sändes live på TV4 och självklart tittade jag. Jag var tvungen att hålla tillbaka lipet när Mariah Carey sjöng "I`ll be there". Det var smärtande vackert.
RIP MJ

Tell me what has become of my life

I have a wife and two children who love me

I am the victim of police brutality, now

I'm tired of bein' the victim of hate

You're rapin' me of my pride

Oh, for God's sake

I look to heaven to fulfill its prophecy.

..Set me free

Ett utdrag ur texten till låten They dont care about us från skivan History. Jag tycker dessa textrader är målande för de sista tio åren av hans liv.

6 juli

Kvinnor kan!

Det var min första tanke efter att jag läst ut "Idjävulens sällskap". Lucy Payne (den mördade) var själv en föredetta mördare. Den rullstolsbundna Lucy Payne mördades av en mördare som mördar mördare. Som om det inte räckte med det, mördarmördarn var en kvinna!
Håhåjaja Deckare deckare

Det är anmärkningsvärt hur fixerade vi är vid våldsbrott. Deckarna säljer som aldrig förr, till och med utomlands. De älskade deckarna blir senare älskade filmer med någon oengagerad gubbskådis i huvudrollen. Men det räcker inte! Hemskheterna måste vara verkliga också. Det är med en skräckblandad fascination människor köper kvällstidningarnas lösnummer när något bestialiskt dåd har utförts. Vi får genom tidningarna nästan en personlig kontakt, ett personligt förakt för landets värsta förövare så som Eklund och Hagamannen. Är det inte märkligt? Har jag fel? Eller är jag bara sen på att fundera över detta?

Peta gärna på mig.

5 juli

Inlägget handlar om demonen, och lite grann om rockstjärneliv

Tji fick jag. Spelade allan i förra inlägget, det var ett misstag. Nikotindemonen var slugare än vad jag trodde. Jag trodde att jag hade överlistat honom. Drivit tillbaka honom. Det hade jag inte.
Demonen hade bara dragit sig tillbaka för att få mig att sänka garden. Han gömde sig. Demonen låg på lur i mitt ölglas i fredagskväll. Han snyltade in sig via alkoholens kalla vätska. Nu är jag där igen. Imorgon startar jag om. Jag återupptar kampen mot demonen och allt han står för. Jag ger mig aldrig.

Helgen. The weekend. Ja helgen låter mig leka rockstjärna. Och jag älskar det. Låt mig förklara.
Utgång i fredags kväll. Det var blött, det var hårt, det var härligt. Av en slump träffade jag på min brorsa i dimman på rockklubben Medusa i gamla stan. Kvällen blev på så sätt förlängd och jag vaknade morgonen efter i hans bäddsoffa. Det var ljuvligt dräggigt att vakna upp i vasastan för att sedan vandra mot kungsholmen för kafferehab. Efter två timmars häng och snack tog jag den överhettadetuben till Ken-land, Hässelby Gård.
I samma kläder som jag röjde loss i föregående kväll bar skutan därefter mot Värmdö. Kvällen spenderades på ett underbart skärgårdshak. Dyr öl, män i blazers och kvinnor med sommriga ben, alla i dyra brillor. Allt var annorlunda. Kul annorlunda. Fick sedan skjuss hem genom Stockholmsnatten. Vaknade, skrev skriver blogg och taggar snart till Örebro. AIK skall piska bondelaget ÖSK och jag skall va där.

Mycket sammanfattande info om mig och min helg. Nog om mig. Mer om Lucy Payne. På grund av helgens nomadliv har jag inte hunnit ta reda på vem som mördade henne. Jag återkommer om det. Örebro nästa.

3 juli

Vem mördade Lucy Payne?

Demonen börjar ge sig. Gisslandramat börjar lida mot sitt slut. Det är en skön känsla. Nikotin är ett gift som man klarar sig bäst utan. Problemet är just att "utan" är så hopplöst långt borta när man väl har börjat. Jag börjar närma mig ett liv "utan" giftet. Demonen börjar inse det. And the good guys continues to win....

Jag är uppe tidigt. Börjar inte jobba förän om två timmar. Det är annat som styr än vettet. För det är inte vettigt att kliva upp så här tidigt bara för att få reda på vem som mördade Lucy Payne.
Jaaaa, jag är fast i en deckare. Peter Robinsons välskrivna "I djävulens sällskap" upptar nu mycket av min vakna tid. Boken utspelar sig på den brittiska västkusten. Hur vet man det? Jo de dricker öl och te stup i kvarten, och krogarna som beskrivs i boken heter typ: "The sunken ship", "Sailors inn", "The fountain". Mellan tebjudningarna och pubbesöken så mördas det också en hel del. Kommisarierna Alan Banks och Annie Collbert lämnar sina privata bekymmer (alkohol självklart) och sätter fart efter mördaren (mördarna?).
Så nu vill jag fan veta. Vem mördade Lucy Payne?

1 juli

Sedan igår morse har en olustig maktkamp utspelat sig. Kampen står mellan mig själv och den allmänt jävlige tillika ökönde nikotindemonen. För länge, har jag låtit den där snyltaren hållas. Men inte längre. Igår morse bestämde jag mig för att göra upp men denna tobaksätande demon, som förföljt mig i snart fyra år.

Maktkampen har tagit en olustig form. Det har utvecklats till ett gisslandrama. Nikotindemonen har tagit min kropp till fånga och torterar den, men lovar att sluta så fort den får sig en liten snus alternativt några cigarettbloss.
Jag försöker lugna demonen och säger att både han och jag tjänar på att sluta med det där. Men han lyssnar inte. Han börjar tillfoga smärta i olika delar av min kropp, i ren ilska, över mitt beslut att inte ge honom något nikotin. Demonen klöser mig i magen, vrider min nacke så den blir stel och han kittlar mig så att jag inte kan sitta still. Men jag ger mig inte. Jag har meddelat demonen att jag inte förhandlar med varken demoner eller terrorister.

Ni kanske tycker det låter överdrivet. Ni kanske tror att nikotindemonen är påhittad. Det är han. Men sanningen är att jag gått runt med Bergmanmage, stel nacke och ADHD-symptom hela dagen. Någonting övernaturligt är med i görningen. Jag tippar på att det är en ilsken woodoutförande nikotindemon med övertro på Stockholmssyndromet.

Fortsättning följer....