29 november

Ett andra inlägg

Läste i DN om hur en undersökning har visat att 4 av 5 människor dör deprimerade. I slutet av våra liv så dör vi olyckliga och deppiga. Vi tar ett långt bittert farväl till livet, medans vi deppar över vad som hänt och inte hänt i våra liv.

Vilken muppig undersökning.

Idag är alltför många hetsiga med att döma ut diagnoser till höger och vänster. Våra barn och äldre är de värst drabbade. Standarden, det normala, kan bara en vuxen och kärnfrisk människa leva upp till. Vi ska alla gilla att vara hälsosamma i både kropp och själ.

Vi ska alla gilla att grilla.

En annant liv än gilla-att-grilla-livet kan leda till att du får en otäck diagnos. Ord som narcisissm, manodepressivitet och sociopati slänger vi ur oss så fort kostymen sitter illa på någon som sticker ut.

Det normala, det som oftast ses som tråkigt och blekt, står sig benhårt i konkurrensen om det som skall vara viktigt i våra liv. Vi värnar om det normala (traditioner), vi hyllar det (allsång på skansen) och skrattar åt det (solsidan).

Jag är normal tror jag, och det skrämmer mig.