1 november

Ingen aningar

Vid den här tiden förra året dagdrömde jag om vårterminen och den kommande pragvistelsen. Jag minns det som en fin period av förhoppning och förväntan. Utan att rodna vid tanken lät jag fantasierna om livet i utlandet kretsa kring ytligheter som europeiska kvinnor och vindränkta nätter.
Det var en höst med ständigt redigerande av hur den närliggande framtiden skulle se ut och upplevas.

Annat är det idag.
Mina dagar i löven på marken 2010 ser annorlunda ut jämfört med förra årets lättsinniga tillvaro.
Idag vadar jag genom vardagen med arbete och studier upp till knäna. Det är befriande att kännas behövd och nödvändig, men även en semi-ung Kinaski kan få överdoser av diskbänksrealistiska morgnar med tio-kaffet som hägrande mål.

Det händer dock ibland att jag kliver ur rollen som den samhällsnyttige medborgaren. Oftast är det under mina schemalagda promenader i Vallaskogen.
Då är jag mig själv igen. Okunnig om allt och lycklig i att inte veta vad jag vill ska hända.
Då är jag på rätt väg.