31 oktober

Tack

Blev inkallad till ett gig i torsdags. Short notice. Ville jag uppträda samma kväll? Klart jag ville, men det var knappt att jag kunde. Jag hade inget nytt inrepat material och jag var allmänt oslipad efter en jobbig arbetsvecka.

En två timmar lång promenad senare hade jag tänkt igenom hur jag skulle forcera ett orepat set med ruffiga skämt om sex, vampyrer och annat smaskigt.

Den sedvanliga nervositeten infann sig aldrig. Något värre fyllde det tomrummet. En känsla av att vad som än skulle ske, skulle det ske med smärta och förödmjukelse. Inget skulle fungera och publiken skulle skratta inombords åt fjanten med micken.

En halvtimme innan jag skulle påas på scen så kom räddningen.
Två vänner.
Jag visste inte att de hade tänkt komma och jag blev gladare än kanske någonsin över att se dem.

De sa att det skulle gå bra och att oavsett hur oförberedd jag var skulle jag ändå "Knock em dead".

De hade rätt. Och det tackar jag dem för.
Det blev inte mitt bästa uppträdande men sannolikt inte heller mitt sämsta.

Och jag vill tacka mina vänner för det.