12 november

Mikrofonkåt

Det ekade glest när applåderna kom för min entré på scen. I den rymliga cafélokalen satt ett dussintal betalande gäster med skeptiska blickar. Från scenen såg allt mycket sorgligt ut. Jag tog mikrofonen och försökte se tacksam ut. De nedskjutna förhoppningarna och scenljusets elaka kraft fick mitt ansikte att brista. Jag var reducerad till en grimage.

Sen gjorde jag vad jag kunde och drygt tio minuter senare gick jag ned från scenen med en märklig magkänsla.
Den sitter i än.

Jag vet inte vart mitt huvud är.

Stand up är en jakt på en känsla. Känslan gömmer sig i den kreativa leken och kontakten med publiken. Jag jagar den och inbillar mig att det tillhör leken att inte alltid lyckas fullt ut. Det skulle annars inte finnas någon mening med att sträva mot det bättre, det fulländade.
Jag skriver så här för att jag vet att jag behöver det.

I morgon skriver jag om något helt annat...