29 mars

Du är inte Dylan

Bob Dylan lyckades svika en hel generation Folk Music-älskare under mitten av 1960-talet när han gick från akustisk till elektrisk gitarr. Besvikelsen blev till ilska, men till slut blev ilskan till glädje. Ingen kunde rata den nya ylande och riffande Dylan.

Det finns en rad exempel lyckade och mindre lyckade förändringar i artisters och konstnärers karriärer. Kommer oavsiktligt att tänka på Mickey Rourke. Denne 80-tals-gigant valde att lägga skådespelaryrket på hyllan för att få en massa spö i halvproffisionella boxningsmatcher. Rourke lämnade allt, men blev återigen hyllad vid sin efterlängtade comeback i filmatiseringen av Sin City.

Fansen tog både Dylan och Rourke tillbaka till sina hjärtan.

Det finns inte en chans i helvetet att jag gör detsamma med Marcus Birro.

En gång för inte alls många år sedan, var jag en stolt läsare av Marcus Birros böcker. Hans dikter och romaner var något spänannde och fräscht. Han var Broder Daniel på papper. Den punkiga attityden och det spännande hatet var allt jag behövde - och han levererade.

Och nu?

Marcus Birro har svikit det mesta han en gång stod för. Han använder sin ålder och sin mognad som ursäkt till hans förändring. Från punkighet till folklighet. Från rännstenen till allsång på skansen. Självklart vill jag inte se honom i rännstenen, men hellre där än i Let`s Dance. Istället för att skriva vacker poesi väljer han att sälja sin själ för att skriva krönikor i Expressen - vilket han gör jävligt dåligt ska tilläggas. En gång var han sångare i punkbandet The Christer Petterssons och var arg på allt. Idag skriver han småbittra texter om hur neslig Jonas Gardell är för att han snackar skit om påven.

Birro är inte Dylan. Elgittaren gav mästaren från Minnesota möjligheten att skapa låtar som "Like a rolling Stone" och "Tangled up in blue". Birros medverkan i På spåret och Let`s Dance har bara dragit hans namn i smutsen och gjort honom osynlig på min litterära karta.

Nuff said for now.