24 februari

Människor i möte

Självklart förstod jag inte ordagrannt vad butiksbiträdet sa till kvinnan i den mintgröna vinterjackan, men tonen i hans röst och gesterna han gjorde tolkade jag som: Visa vad du har i fickorna!
Kvinnan var ung men hade ett väderbitet ansikte som vittnade om hårda ensamna år. Hon protesterade mot biträdets anklagelse och visade sina tomma fickor. Biträdet ryckte då tag i hennes mintgröna jacka och drog upp den baktill. Och han fick sina bevis.

Schampoflaskor i tvåpack.

Butiksbiträdet blev ursinnig och gav kvinnan en knuff i bröstet. En ström av hårda ord sprutade ur hans mun. Kvinnan med ansiktet och jackan lät sig inte bli nedtryckt. Hon skrek och började fäkta med sina armar. Striden för sin oskuld blev en strid för sin heder.

Biträdet fattade tag om den mintgröna jackan och släpade henne innåt i butiken, mot lagret bortom brödhyllan. Kvinnan som nu släpades längs med golvet tog sats och hivade sig upp till stående. I hyllan bredvid henne stod tjeckiska vita viner vackert uppradade. Hon tog tag i en av dem och höjde den över sitt huvud i slagläge mot sin motståndare. Biträdet skakade på huvudet och sa ett par ord av lugnande karaktär. Kvinnan mjuknade en aning, svepte med blicken, och för ett ögonblick möttes våra blickar. Hon var rädd.
Biträdet såg sin chans. Med ett kraftigt grepp om hennes axlar kastade han ner kvinnan med den mintgröna jackan i golvet. Med ett kras, gick flaskan sönder. Nu, med än mer kraft och ursinne, släpade biträdet iväg kvinnan.
En siren tjöt någonstanns. På väg dit? Vet inte.
Jag vet bara att vinet från den kraschade flaskan rann ut över golvet, och att jag nu en timme senare kan känna lukten av det från mina skor.