29 november

Ett andra inlägg

Läste i DN om hur en undersökning har visat att 4 av 5 människor dör deprimerade. I slutet av våra liv så dör vi olyckliga och deppiga. Vi tar ett långt bittert farväl till livet, medans vi deppar över vad som hänt och inte hänt i våra liv.

Vilken muppig undersökning.

Idag är alltför många hetsiga med att döma ut diagnoser till höger och vänster. Våra barn och äldre är de värst drabbade. Standarden, det normala, kan bara en vuxen och kärnfrisk människa leva upp till. Vi ska alla gilla att vara hälsosamma i både kropp och själ.

Vi ska alla gilla att grilla.

En annant liv än gilla-att-grilla-livet kan leda till att du får en otäck diagnos. Ord som narcisissm, manodepressivitet och sociopati slänger vi ur oss så fort kostymen sitter illa på någon som sticker ut.

Det normala, det som oftast ses som tråkigt och blekt, står sig benhårt i konkurrensen om det som skall vara viktigt i våra liv. Vi värnar om det normala (traditioner), vi hyllar det (allsång på skansen) och skrattar åt det (solsidan).

Jag är normal tror jag, och det skrämmer mig.

29 november

Måndag

Igår kväll åt jag årets första julbord. Jag var lagom pepp på det hela, men mina kollektivskamrater insisterade. Vi var ambitiösa nog att göra en fet skinka, prinskorv, sill och att värma ett paket frysta köttbullar.
Det blev ändå julsmak på det hela. Tror det va rödbetssalladen. Oavsett när på året, så får jag alltid en smak av jul i munnen när jag äter rödbetssallad.

Klockan närmar sig åtta. Jag måste springa till jobbet. Cykeln står och vilar i snön.

Förresten! Jag måste berätta att Muttos och hans klasskamraters kortfilm snart är färdiginspelad. Vi jobbade i typ åtta timmar i fredags.
Jag hoppas och tror att filmen kommer bli obehaglig och bra.

Skriver imorgon med.

25 november

Långtbort

Thåströms låt med titeln ovan lär va den bästa svenska rockballaden sen Lundells Tre Bröder. Gamle Thåström verkar ha på senare år blivit fascinerad av tåg som poetisk metafor, precis som Dylan.

Vad är det med tåg?

Bob Dylan "Slow Train Coming"

Cat Stevens "Peace Train"

Thåström "Som Tåg Av Längtan"

Tågen står säkert stilla idag. Snön bara fortsätter med vad snö gör bäst.

Idag har bara världens kanske tråkigaste människa gjort mer pappersarbete och mailpyssel än jag.
Arbetet efter arbetena. Jag vill bara ha lön.

23 november

Som en snö

Jag vaknade imorse med ett leende på läpparna. Giget igår gick bättre än vad jag hade vågat hoppats på. En fantastisk kväll med en fantastisk publik!
Rytmen, tempot - allt satt perfekt när det verkligen gällde. Trött men nöjd somnade jag som jag vaknade.

En snöstorm härjar över tätorten på slätten. Vind och snö ställer till med ordentligt kaos.
Jag sitter på andra sidan, inne i värmen och läser Oksanen. Samtidigt slösar jag tankar och tid på att vara kvar i gårdagskvällen, på scen, på drift.

20 november

Oseriöst allvar

Det är inte jag på bilden och det är inte mitt namn som är skrivet med feta bokstäver, men jag är med.

På måndag kommer Tobias Persson, en av Sveriges roligaste män, till HG, och jag ska också uppträda. Det ska bli kul att få uppträda inför hemmapublik. Kul och fruktansvärt nervöst.
Inte en ursäkt i världen skulle kunna snygga till ett taffligt sett på måndag, utan förutsättningarna är perfekta. Det är skrämmande.

Jag kommer göra min grej. En kvarts röst i mikrofon. Sen kanske det blir tyst ett tag.
Jag hör ett brus av verklighet i mina öron som gör allt mindre skinande.

18 november

and.. Action!

Mutto och ett par klasskamrater till honom håller på att göra en kortfilm till ett skolprojekt. Filmen är tre minuter lång och dystopisk. Det är deppigt och bra.
Idag var första inspelningsdagen och eftersom jag spelar huvudrollen så var jag på plats.
Det är uppfriskande med små kreativa aktiviteter i dessa dagar av jobb och plugg.

Läste i förbifarten att Aussange, grundaren av Wikileaks, återigen har en häktningsbegäran på sig. Våldtäkt och ofredande. Tre olika incidenter. Det är läge för paranoida konspirationsteorier, men det verkar ändå onekligen som att den gode Aussange, inte alls är särskillt god. Future will tell.

15 november

Svår Mojito

Jag (K), Mutto (M), och Raxl (R), står mosiga i drinkbaren på HG.

M: Kan du göra en vettig Mojito..ööh
Bartentern: Jossan.
M: Kan du göra en vettig Mojito Jossan?
K: Är det svårt att göra en Mojito?
M: Jo det kan det vara, mynta och skit i vettu, han gör skitdåliga Mojitos! (Mutto pekar på en annan bartender längre bort)
K: Oh fyfan, Jossan, kan DU göra en bra Mojito?
Bartendern: Jag kan nog fixa bra Mojitos till er.
K: Jag ska inte ha Mojito, drack den en gång, smaka inge bra.
R: Drack du den här på HG? Kanske var han som gjorde den? (pekar på samme bartender som fortfarande står en bit bort)
M: Jag ska ha Mojito.
K: Jag tar en GT.

En stund senare vid ett bord i hörnet av lokalen. Jag väntar på M som är och pissar. Drinkarna står på bordet. Mitlou kommer fram ur housedimman.

Lou: Hej Kinaski! Vad mycket drinkar du har!
K: Ja, M beställde en Mojito, ta dej en slurk.
Lou: Är det hon som gjort den? (Pekar på Jossan)
K: Ja
Lou: Hon gör pissiga Mojitos.
K: Jag misstänkte nästan det.

14 november

Shine

Jag gör Norden en kulturgärning genom att läsa den finska succèförfattaren Sofi Oksanens bok Utrensning. Den är tjock och mäktig. Handlingen kretsar kring två estniska kvinnoöden och ämnen som prostitution och mänskliga svek. Det är inte en bok för läsare vana vid Twilight och Läckberg, men jag rekomenderar den ändå. Jag gillar att ställa litterära krav på min omgivning.

Lördagskvällen gick åt att att rehabba min kropp och själ. Slökollade på The Shining som jag hittade i min kollektivkamrats bokhylla. Jag hade glömt bort att den var så pass läskig som den faktiskt är, speciellt musiken!

På onsdag skriver jag en mördartenta. Jag hoppas på att finna inspriation till att plugga inom kort. Annars kan det bli en svettig morgon i terran.

Jag förlitar mig på välförtjänad tur och Dylan som vanligt.

13 november

Redan

Redan nu börjar jag peppa om. Den 22:a november så ska jag öppna för Tobias Persson på HG. Jag längtar.

Fredrik Strage skrev igår i DN påstan om hur musiken har påverkat seriemördare genom tiderna. Tydligen så hade Peter Mang bokhyllan fylld med Eric Clapton-plattor när Polisen gjorde tillslaget i hans lägenhet.
Peter Mangs var en man beväpnad med pistoler, hat och blues.

Jag är trött ikväll. Ingenting utanför lägenheten lockar mig. Jag tänker på onsdagen som kommer. En muppig tenta ligger och skaver och jag önskar helgen kunde vara lite längre.

12 november

Mikrofonkåt

Det ekade glest när applåderna kom för min entré på scen. I den rymliga cafélokalen satt ett dussintal betalande gäster med skeptiska blickar. Från scenen såg allt mycket sorgligt ut. Jag tog mikrofonen och försökte se tacksam ut. De nedskjutna förhoppningarna och scenljusets elaka kraft fick mitt ansikte att brista. Jag var reducerad till en grimage.

Sen gjorde jag vad jag kunde och drygt tio minuter senare gick jag ned från scenen med en märklig magkänsla.
Den sitter i än.

Jag vet inte vart mitt huvud är.

Stand up är en jakt på en känsla. Känslan gömmer sig i den kreativa leken och kontakten med publiken. Jag jagar den och inbillar mig att det tillhör leken att inte alltid lyckas fullt ut. Det skulle annars inte finnas någon mening med att sträva mot det bättre, det fulländade.
Jag skriver så här för att jag vet att jag behöver det.

I morgon skriver jag om något helt annat...

9 november

Censuren

Tack Mitlu för ett trevligt gästinlägg.

Nu tillbaka till ordningen...

Nytt på bloggen. Har från och med nu hävt censuren som jag utfört på bloggen senaste månaden. Kommentarfältet är nu öppet om någon skulle vilja dela med sig av tankar eller synpunkter på bloggen. Lite nordkorea, jag vet, men jag kommer att godkänna alla kommentarer innan de publiceras.

Varför detta?

Orsak och verkan. Ganska ointressant historia om en liten människa med stort minne och tråkig fritid.

Ikväll då?

UNCUT! Kom till HG, det börjar klockan sju!

Gästskribent

Hej.

Bloggen har fått fint besök av Kinaskis vän Mitlu, aka en av albanerna. Han tvingar mig att skriva, trots att jag egentligen inte vågar. Ni som läser bloggen vet att han skriver bra, riktigt bra så jag tänker inte ens tävla med det. Men samtidigt kan jag mig inte minnas att han har haft någon gästskribent innan, därför är det ganska kul att vara den första.

Jag och han bor inte väldigt långt ifrån varandra. För att vara mer exakt bor vi exakt på "en cigg avstånd". Du hinner tända den utanför din egen dörr och du hinner precis släcka den utanför den andres dörr. Jag tycker om att bo så nära, vad Kinaski tycker bryr jag mig inte om egentligen, men jag tror att han också tycker att det är skönt för han är hos mig hela tiden. Vet inte om det är mitt enorma sortiment av thesorter eller om det är mitt sällskap, men jag väljer att tro på det senare alternativet.

Nu ska jag nog rulla hem till mig i alla fall, för han ska iväg till Mutto och preppa inför imorgon, Uncut vol 4 på Hg. Alla borde vara där, kommer bli grymt!

Jag funderar på hur jag ska avsluta detta på ett grymt sätt, men jag kommer inte på något. Så vi tar det på albanska istället.

Ditën e mirë.

5 november

Fredag

Nu blir det tyst. Skriver på söndag.

Ska till Stockholm och vara.

4 november

Uncut

På tisdag på torsdag på tisdag på torsdag

På tisdag är det för fjärde terminen i rad open mic-kväll på HG. Kvällen kallas Uncut. Det var jag och några kompisar som startade upp projektet för två år sedan, men har nu låtit andra förmågor ta hand om arrangemanget. Därför kändes det lite extra fint när de frågade mig om jag ville konfa kvällen. Nu blire jag och Mutto som styr upp shiten. Vi hade möte igår och fixade inför det som komma skall, och jag tror vi har något galet på gång.

På torsdag nästa vecka så har jag ett gig i metropolen Motala, Vätterns pärla. Jag och Ben ska åka dit och han har lovat Blonde on Blonde i bilen och jag ser fram emot det. Jag har inte förberett så mycket än, men jag har på känn att jag kommer vara rolig.

Ett annat kul projekt som jag troligtvis kommer få ta del av i höst - är Muttos kortfilm som han och några kursare ska göra för ett skolprojekt. De ska göra en dystopisk kortfilm med poetisk underton och de behövde en man som ställde upp som skådespelare. Jag tackade inte nej.

Och detta är mina hobbys för tillfället.

1 november

Ingen aningar

Vid den här tiden förra året dagdrömde jag om vårterminen och den kommande pragvistelsen. Jag minns det som en fin period av förhoppning och förväntan. Utan att rodna vid tanken lät jag fantasierna om livet i utlandet kretsa kring ytligheter som europeiska kvinnor och vindränkta nätter.
Det var en höst med ständigt redigerande av hur den närliggande framtiden skulle se ut och upplevas.

Annat är det idag.
Mina dagar i löven på marken 2010 ser annorlunda ut jämfört med förra årets lättsinniga tillvaro.
Idag vadar jag genom vardagen med arbete och studier upp till knäna. Det är befriande att kännas behövd och nödvändig, men även en semi-ung Kinaski kan få överdoser av diskbänksrealistiska morgnar med tio-kaffet som hägrande mål.

Det händer dock ibland att jag kliver ur rollen som den samhällsnyttige medborgaren. Oftast är det under mina schemalagda promenader i Vallaskogen.
Då är jag mig själv igen. Okunnig om allt och lycklig i att inte veta vad jag vill ska hända.
Då är jag på rätt väg.