8 april

Day of the locus

Obama är i Prag. I lesser town, kring slottet, vimlar poliser och militärer runt och beskyddar. Jag försökte komma nära för att få möjlighet att se Mr President men det var omöjligt.
Undrar vad fredspristagaren tänker om massakervideon som cirukulerar på nätet. Jag undrar vad han känner.

Våren har satt sin ton, sin prägel över staden. Solen är inte längre en tillfällighet. Vindarna är mjukare ljumna och uteserveringarna börjar bli besökta. Jag ler åt allt och försöker finna någon slags ro.

Sitter just nu med en kopp kaffe och lyssnar på Day of the locus, från Bob Dylans album New Morning. 1970-talet var Dylans kanske vimsigaste decennium. Fruktansvärda countryalmbum varvas med oförståeliga coverplattor, men live var han bättre än någonsin. Den yviga och aviga perioden tog en vändning 1975 med albumet Blood on the tracks. Jag skulle aldrig förlåta en människa som snackade skit om Blood on the tracks. Lyssna och njut. Låtar som If you see her say hello, Idiot wind och Shelter from the storm är fläckfria och smärtsamma melodiska konstverk som sätter din skivspelare i brand.

Jag har blivit förhäxad av Dylan. Han har gjort allt. Poesin är utmanande och avantgardistisk och musiken magiskt elektrisk.

Låt Dylan få nobelpriset i litteratur.