11 april

Kinaski says

Jag har följt debatten, eller rättare sagt hysterin, i Sverige kring det nya fenomenet näthat.
Kränkningar, hot och allmänt verbalt dreggande på nätet har blivit uppmärksammat i flera forum på sistone. Tragedin i hälsingland och senast dödsmisshandeln i Landskrona är de två senaste exemplen på hur pöbeln fått nyttja yttrandefriheten bakom tangentborden till det yttersta. Detta fenomen, detta näthat, har blivit så vanligt och så omdiskuterat att det fått en egen underkategori, nämligen nätmobbning. Nätmobbningen drabbar mest kändisar, särskillt sådana som redan tidigare (innan nätet var en del av vår vardag) var betraktade som udda fåglar. Jag tänker på Marcus Birro och Thomas Di leva med flera.

Tomas Di leva publicerade förra veckan ett brev på Newsmill där han på sitt patenterade kärleksfulla sätt, rasade över mobbningen som sker mot honom på diverse internetforum. Han tyckte det var trist att folk snackade skit om honom efter att han blev misstänkt för att ha spöat på sin flickvänn för ett tag sen. Di leva anser att kändisskapet inte nödvändigtvis borde innebära att hans privatliv skall dissekeras och diskuteras av dessa näthatare. Det kan man ju hålla med om, däremot är han nog rätt nöjd idag över att ha fått mer uppmärksamhet för detta brev, än för själva anklagelsen. Det har ju räddat hans anseende som kärleksfull rymdman. (Jo jag vet att han inte längre är misstänkt, anklagelserna togs tillbaka).

Näthatets rasistism och sexism är kanske de fulaste fiskarna i internetströmmen. Senast blev den misstänkte Landskronamannens familj hotad och påhoppad av näthatare. Brottets förfärlighet föll i skuggan av rasismen på nätet. Enligt mig helt förståligt. Rasism är upprörande förfärligt och upprörande förfärligt säljer förfärligt bra. Död och sorg är bara död och sorg.

Som ni märker är jag konfunderad och splittrad över situationen. Självklart upprörs jag också över vilka pantande saker människor kan skriva på olika internetforum. Men jag fattar inte varför vi vill göra detta till ett eget fenomen. Detta näthat. Självklart är internet en förmildrande omständighet i den idiotiska människans ögon. Men hatet, kärnan till problemet, är inte beroende av mediet - själva internet.

Jag menar, Di Leva borde fatta att vi åttitalister har snackar skit om honom vid köksbordet hur länge som helst. Vi har varit rädda för hans vattenkanna och hans klänningar sedan barnsben. Och nu när kärlekspredikaren blev mistänkt för kvinnomisshandel, klart som fan att snacket går. Det vardagliga skitsnacket har bara bytt plats från köksborden till internetforumen. Stora delar av vårt sociala liv idag utspelas på nätet. En naturlig följd av det sociala umgänget på internet är att alla dess delar får sinplats. Skitsnack, ryktesspridningar och lögner är en del av den kakan. Tyvärr, vill jag tillägga.

Internet är självklart den smygrastistiske tillika rödnackade bonnläppens bäste vän. Här kan hans hat få flöda. Hans rädslor och hans minimala intellekt kan få tala utan att någon kan höra darrningen på hans röst. Förjävligt är hans (eller hennes) beteende, men är det internet som fått honom att löpa linan ut? Nej, hade vi satt oss ned vid den rödnackade mannens köksbord 1987 hade vi fått ta del av samma rädsla, samma hat. Darrningen på hans röst skulle vara den ynkliga skillnaden.

Näthatet är inte ett fenomen att studera. Vi kan stirra oss blinda på idiotierna. Vi kan läsa och bli förfärade tills ögonen blöder. Källan, kärnan, du kan kalla det vad du vill, är någon annanstans.

Jag vill avsluta med att nämna att det gömmer sig ironi i stora delar av denna text. Risken att bli kallad näthatare är för stor för att låta det vara osagt.