27 november

Micken

Två bra dagar på raken. I förrgår fick jag ett erbjudande om att köra stand up i Cafè Baljan den 9 dec. Självklart tackade jag ja.

Igår hade jag handledning och fick goda nyheter kring mina chanser att uppnå målet. Klar innan jul.

Jag ser verkligen fram emot att greppa micken den 9 december. Sen senaste uppträdandet har jag filat på lite material som jag nu styrt upp till ett femminuters-sett. Ett kort, men förhoppningsvis roligt framträdande i studentmiljö.

Eftersom min mobil varit ur funktion en längre tid, ska jag nu spatsera ner mot stan och köpa en ny. En funktionsduglig lur utan tillbehör och utan tjaffs. Pallar inte med smöriga smådryga mobilförsäljare som ser deras värdighet i sina försäljningstatistiker. Alla mobilförsäljare ska man självklart inte dra över en kant. Men att generalisera är en överlevnadsteknik som sätts i bruk vid tillfällen in desperate times.

Nu går jag.

Gått...

25 november

Horisonter

Läste ut den där boken jag kämpat med så länge. "Kunzelman och Kunzelman", var en roman som satte sinnena på spänn. Livets allra ömtåligaste frågor ställde sig på sin spets i en historia som handlade om lögner, faderskap och konst. Jag rekomenderar Carl-Johan Vallgrens bibeltjocka roman till alla som vill försvinna in i 1900-talets konsthistoria.

Min barndomshjälte, tonårsidol och livspoet Joakim Thåström ska träda ur mediaskuggan och medverka i SVT:s Skavlan. Thåström har varit en bidragsgivare till mitt liv så länge jag kan minnas. Ilskan från Ebba grön och mystiken kring Imperiet har nötts in i mig. De nedtonade och finstämda soloskivorna likaså. Nu skall han ut i ljuset. Det ska bli intressant.

Det börjas prata julbord och glögg. Julskyltningarna skriker om den goda tiden. Julen som i min värld är kilometer av tid bort, tränger sig på och vill väsnas. Jag välkomnar den så småningom. Är inte en sån som suckar över traditioner. Det känns bara lite ledsamt att vilja längta redan. Än så länge får julen vänta vid horisonten. Strax under allt annat december har att erbjuda.

23 november

Montag

Måste röra på mig. Jag har suttit och skrivit på uppsatsen en timme och benen börjar dampa sig lite. Tankarna vill sväva utom räckhåll.

En promenad är botemedlet.

Innan jag går skall jag berätta lite om allt. Robban var här i helgen. Till största del drack vi öl och pratade, men vi hann med två pizzor och lite party också. Det handlade mest om att ta igen det man missat genom åren. Vad som hänt och inte hänt. Berättelser och skrönor. Skryt och jämmer.

Måndagen vill inte vänta mer. Ett berg av böcker ligger som ett dåligt samvete bredvid min soffa. Måste ut på andra sidan nu.

Om ett par månader är jag i Prag.

19 november

Rädsla och förakt - Vellinge och flyktingbarnen

Ingen människa ska behöva skämmas för sina rädslor. Rädslorna är våra okränkbara barn, som vi måste få vårda med omsorg. Finner ingen skamm hos den som blottar sina rädslor och bjuder ut sin feghet. Fegheten och rädslorna sätter färgen på människan. Det där vi älskar och vill vårda.

Innvånarna i den skånska byn Vellinge har med sina rädslor fått hela Sverige att häpna. På den skånska landsbygden lever människor i skräck för världen utanför. Med tanke på mina inledande rader i detta inlägg borde jag finna denna rädsla motiverad och rättfärdigad.
Men självklart kommer det ett MEN.

Vellingeborna har med sina rädslor för det främmande åsidosatt sina mänskliga värderingar. Flyktingbarnen andas nu svensk luft genom en hinna av skånskt förakt. Genom skånsk rädsla.
Jag har följt debatten och jag finner inga ursäkter för innvånarna i Vellinge. Den upprörda mannen som förde deras talan i SVT Debatt talade om att de inte önskade ett nytt Rosengård i Vellingetrakten. Han trodde på största allvar att Vellinge gick Malmös ärenden för att bygga upp miljonprogrammen på nytt. Iklädd en ful kostym av rädslor och förakt påpekade mannen sakligt att barnen inte var välkomna.

Vilket nederlag. Vellinge är en kommun där moderaterna har ett saftigt 80-procentigt stöd. Vid nästa val lär ett än mer högervridet parti slå rot. Det finns potential i Vellingebornas rädsla.

Jag skäms sällan för Sverige, men Vellinge och resten av kommunerna i Sverige som inte hyser sympatier med de afghanska och somaliska barnen, får mig att rodna. Sverige är idag ett land som är sårbart för vad vi en gång grävde ned under efterkrigstiden. Rädsla och förakt.

16 november

Paradiset

TV6 har dammat av den gamla skandalsåpan Paradise Hotel. Nu kan vi återigen se sexpartyn och alkoholorgier i rutan. Nya skandalstjärnor skall tändas på B-kändishimlen. För vi svenskar klarar oss inte utan dem. Baren-Meral, Robinson-Robban och BigBrother-Linda får oss att överleva vardagen. Vi svenskar måste för vår överlevnad hela tiden påminna oss själva om att det finns fler sorgliga människor därute.
Vi behöver töntarna i FCZ och Bönderna i TV4. De ger oss hop om vår tillvaro. Så länge det finns töntigare, galnare och mer ensamma människor på TV, blir våran vardag en smula enklare.
En enkel men tragisk logik. Ingen vill va pinsam eller kufisk. Och genom att beskåda Paradise Hotel-stjärnorna eller Bonde Söker Fru-Roger så konstaterar vi lugnt, att det finns dem som är värre än oss själva.

Dokusåpan är ett medium som ger oss möjlighet att spegla oss själva i den grumligaste brunnen.
De allra ömtåligaste ämnena: Sex, ekonomi, relationer, och missbruk ska vi kunna vältra oss i genom att titta på dumburken. Vi vill se verkligheten på våra villkor.

14 november

Nöjd och glad

Tack till alla er som kommenterat fint på Facebook angående Stand Upen. Och tack till de tappra själar som tog sig till Elsas hus. Ni som vill se mina moves on stage får hitta mig på Facebook och kolla. Eller så kanske jag lär mighur man lägger upp videon här på bloggen.
Får se..

Nöjd och glad blir jag också av att vara hemma i Stockholm. Ikväll blir det party i Hässelby.

Nu kör vi!

13 november

Flyktsoda

Jag åker till Stockholm om ett par timmar. Min syster har dragit ihop en kusinträff som jag hade tänkt delta i. Ser fram emot det. Mycket annat roligt ska hända där hemma. Morsan ska hjälpa mig lite med uppsatsen och sen blir det inflyttningspartaj i Hässelby.

Min debut inom ståuppkomiken igår gick bra. Jag är nöjd med både prestation och publikrespons. Det var en liten men vänlig publik.

Mer om det sen. Måste springa till skolan, handledning på g.

XOXO

10 november

Som en ensam

Jag satt hemma igår och tittade på fotbollsgalan. En fruktansvärd tillställning. Adam Alsing var kass som hoast. Inte många rätt. Tillochmed Johan Glans var tafflig i sin sketch, som skulle vara rolig. Zlatan fick guldbollen men var inte närvarande. En pinsam stämning fyllde det tomrummet. Fotbollsgalan brukar ju vara tråkig. Så i förväntad besvikelse gick jag och la mig för att sova. Klockan var halv elva. Midnattstimmen var inte inledd, men ändå blev jag irriterad när min granne ovanför börjar spela på sin synth. Jag försökte somna till min grannes taffliga försök att spela melodin till Britnye Spears "Womanizer". Det misslyckades.

Jag klev upp ur sängen och tog på mig mina kläder. Ur irriationens grumliga kölvatten växte en vilja att få andas den klara novemberluften på andra sidan fönstret. Så jag tog på mig ytterkläderna och gick ut. Måndagskvällarna i Ryd kan jag nu vittna om, är tämligen ödsliga. På avstånd hörde jag ett skratt eka mellan 70-tals-klossarna. Nattens smygande mörker gav en sval smak i munnen, en påminnelse om årstidens effekter på sinnet. Men jag bestämde mig för en promenad.

Vid Rydskolans gympasall svängde jag höger upp mot Universitetet. Fortfarande var jag ensam i kylan. Skrattet som tidigare ekat mellan husen var det enda tecknet på liv jag mötte. Någon människa hade jag än så länge inte träffat. Under den ensamna promenaden började jag fundera på torsdagens kommande aktivitet. Stand-up på Elsas hus. Nervositeten inför ett avklätt möte med en publik törstiga på vitsar, hade än så länge inte gripit tag i mig. Inte heller denna kväll blev jag skräckslagen inför faktumet att jag kanske kommer misslyckas. Funderingarna kretsade mer kring varför jag ens försöker. Finns det någon mening i att försöka vara rolig framför en publik. Stand-upens anti-intelektuella existens har aldrig tidigare lockat mig. Varför nu? Är det ett desperat rop på uppmärksamhet? Eller är jag bara sugen på att testa gränserna?

Mina funderingar blev isande klara i novemberkvällens kyla. Jag vill se orden möta publiken och jag vill få reaktioner. I mitt inre flög självskissade fotografier upp som diabilder. En scen, en mick, en min, och hundra skratt. Det var kanske vad man kallar mental förberedelse.

Någonstanns hade jag vänt på klacken. Jag stod utanför Herrgårn i Ryd. Endast 50 meter ifrån min bostad. Midnattstimmen var några minuter gammal när jag ökade takten mot min port.
När jag kom tillbaka såg korridorsrummet ensamt ut. Som en ensam la jag mig i sängen och stirrade upp mot taket. Till tonerna av My heart will go on från min grannes synth somnade jag med kvällens funderingar under kudden.

9 november

Kräftsjärt

Jag gjorde crepes-debut igår. Det blev schysst faktiskt. Vi som delar korridoren lagade mat gemensamt, för att sedan mysäta framför TV:n. En lustig situation uppstod när grekiskan i min korridor pekade på burken med kräftsjärtar (fyllning till crepsen), och frågade:
- What is that called in English?
- Öh ehm... Cancer-ass.
Skåningen Jonas utbrast då
- Neh! It`s more like cancer-tails!
- Men vadå tails, de eju svansar? Stjärt är ju typ ass. Cancer-ass.

Grekiskan fattade nada. men hon verkade gilla Jonas översättning bättre.

Jaja fånigheter...

Jag måste ta mig till bibblan idag. Uppsatsresearch som väntar. Vill ligga kvar i sängen och typ inte städa.

Skriver imorn igen. Lack of inspiration

5 oktober

Ta upp den där tråden

Det är dags att göra det. Ta upp gammla trådar. Nästa helg kommer min gamle vän Robban på besök. De senaste åren har vi bara träffats sporadiskt. En öl här, en öl där. Inga prövningar, mest träffats för att uppdatera varandras liv. Det ska bli ändring på det nu. En helg i Linköping får sätta fart på minnena. För visst minns jag....

Jag minns när vi var unga nog att dansa nyktra på discon och jag minns minderåriga kvällar på Södermalm, när vi sprang runt på cafeerna kring medborgarplatsen. La vance, Fåtöljen och Cafè Eden var ställen vi hängde på. I utkanten av utelivet. Allt var rätt oskuldsfullt. Skrattretande när man tänker tillbaka. Jag var den modige, kunde gå fram till ett bord med tjejer och börja prata, kanske bjuda in till någon hemmafest eller bara byta msn. Du var mer blyg, men också mer avslappnad.
Kvällarna på cafeèrna kring medis gav aldrig någon dagen-efter-ångest eller bakfylla. Det värsta som kunde hända var att man hällde i sig för mycket kaffe, vilket resulterade i attackbajs morgonen därpå.
Jag var den babblige fjunisen från det avlägsna Kungsängen i norr, du var den lugne hiphoparen från det slummiga Skarpnäck i söder. Kommer ihåg att jag var en smula avis för att du tog tunnelbanan hem. Pendeltåget gav ingen streetcredd på det creddiga knivsöder.

Det där var länge sen.
Geggigt dravel på bloggen nu? Nejdå..
Sentimalitet är bra till en viss gräns. Det får en att minnas det roliga. Det får en att ringa, och bestämma helg. Ser fram mot att du kommer...

3 november

Ord från popmusiken

If you tell it to my heart

Where would you start

with the truth we shared

Or the lies that drove us apart?

Briljanta textrader ifrån göteborgsbandet JJ. Såg dem i en märklig spelning på John Doe i torsdags. Sångerskan i bandet sjöng ensam, ovanför henne visades en konstfilm som ramade in musiken och fulländade tillställningen. Filmen blev låtarnas sjätte finger.

Jag är nu tillbaka i vardagen. Vandringen mot helgen. Tisdagen ligger på lur i mörkret. Som om jag inte visste. Klokheten kommer med åren kanske. När man är liten lär man sig tidigt rabbla ramsan med veckans dagar. När man är vuxen lär man sig leva dem. Det finns ingenting bittert med att konstatera det. Jag står inte passivt och tittar på. Utan jag planerar nästa steg, med band som JJ till hjälp.

2 November

Lyckans rus

Jag har inte känt en sån här uttömmande lycka sen... jag vet inte, typ studenten. Guldet är hemma i Solna. Jag är hemma i Linköping.

Vi var på plats. Den fullsmockade krogen Gamelport i Göteborg var igår en svettig guldgryta. Kramar, öl, sång och krossade bord. Drömmar som blev sanna. AIK vann och Tjerna fick avgöra.

Exstas är väl ordet som vill formas någonstanns där inne. Ingenting har betytt så mycket på så länge. Och allt handlar om fotboll. Den runda bollen och svartgula tröjor. Det är så simpelt, men samtidigt så maffigt.

Jag är glad på det där guldkantade sättet. Det var elva år sen sist. 1996 tog pappa med mig på min första match. Tror det var mot Peking, minns inte riktigt. Guldet 1998 minn jag bara med ett barns naiva tro. Det är inte på samma sätt den här gången. Jag kommer minnas gårdagen för resten av mitt liv. Jag vet att det kan dröja till nästa gång.

Que sera sera jag håller på AIK.