6 juli

I don't mind

På sistone har jag snöat in helt på Nicke Andersson. Jag vet inte varför jag började, men jag vet varför jag inte slutar. Nicke Andersson är en bortglömd typ av musiker, en utdöende sort i popkletiga musiksverige. Jag har varit med om två minnesvärda konserter med det nu nedlagda projektet Hellacopters. Det var länge sen nu. 2001 och 2003 tror jag.
Nicke Andersson har fattat att Rock n' Roll är en konstart i sig. Det är inte lätt att vara "garage-ig" och samtidigt cool, och på samma gång göra bra musik. Flämtig rock med banala texter kan ställa till med en hel del skön oröra i min vardag. I alla fall så länge det är med finess ala Andersson. Lyssnar mycket nu på hans soulband The Solution. Coolt, energifullt, svängigt och oförtjänt olyssnade bland gemene man är The Solution. Ändra på det gott folk.

Hälsade på min morfar efter jobbet idag. Drack där två stycken burkar Arboga till lunch. Helt jäst sitter jag nu och försöker peppa inför semifinalen. Heja Uruguay!