25 juli

Töntarna

Brorsan och jag gick och såg Kent spela på långholmen i torsdags. Det var en bra spelning rakt igenom. Inget sentimental smörja (Winnerbäck), utan de gamla låtar de spelade var sminkade i elektrobas och framfördes på ett härligt sätt. Låten Ensamheten från skivan Röd var fetast. Tyvärr så orkade inte de pösmagiga sensjuttitalisterna i publiken röra på sig till Kents nya mer dansvänliga elektrorock. Utan det blev en tämligen lugn afton, vilket jag i och för sig behövde.

Som jag tidigare berättat har jag sökt en plats i ett kollektiv inför hösten. Om det löser sig, så bor jag i fortsättningen i en femrummare i Valla, ett stenkast från kyrkogården mellan Ryd och centrala Linköping. Träffade en från kollektivet igår på Waynes vid medis. Hon hette Anna och var från Åland. Jag försökte var så avlsappnat charmig och fullständigt normal som jag bara kan. Jag tror det gick hyffsat, hon sa att jag skulle få svar på måndag.

Varför har jag fastnat i How I met your mother? Jag har baktalat serien i två år, och nu sitter jag fastlimmad framför dumburken så ofta jag kan 19.00 (20.00 på söndagar), för att få höra på Barneys sexskämt och för att följa Robin och Teds "Ross n' Rachel"-aktiga relation. Varför?