28 februari

Måndag

Om du köper Aftonbladet idag så kan du läsa hur 41 kändisar min statsminister Olof Palme. Det är 25 år sedan han blev skjuten. Jag får en känsla av att medias uppmärksammande artiklar och inslag kring detta är lite av den pliktskyldiga typen. Palme är och var en symbol för mångt och mycket i Sverige, men ända sedan Christer Pettersson dog känns det som att vi kollektivt valt att sortera in Palmemordet i historieböckerna. Nu måste kändisar uttrycka sin saknad av Palme för att väcka uppseende kring hans minne.
Varför är Palme viktig?
Vi refererar till honom som sanningsägaren. Vad skulle Palme sagt om Khaddafi, om Ben Ali?
En sanningssägare har dock inte alltid rätt, och 1970-talets "goda mot onda" - retorik kan kännas otymplig i dagens globaliserade politik. Men jag tycker ändå att det är viktigt att uppmärksamma den gamle statsministern i dessa dagar. Att stå för någonting överhuvudtaget är idag inte ens en självklarhet.

27 januari

Kvällens drink

Hela helgen har varit en buffè av festligheter och skojigheter. En gammal vän från Kengen har varit nere och stökat, jag har hängt med grabbarna, lirat axies, ätit kladdkaka med Mitlou och jag har druckit kvällens drink på HG.
Jag är fruktansvärt trött idag.

Jag måste börja sköta bloggen bättre.
Imorgon skriver jag något briljant.

23 februari

Billigt som fan

Jag har varit sjuk ett par dagar. Feber hit och dit. Det är skönt att det är över. Så pass skönt att det kändes extra bra att gå bananas på bokrean idag.
Jag kom över detta.

Håkan Nesser, Maskarna på Carmine Street. Svensk författarking om New York, kan bli intressant.
Siri Hustvedt, Sorgesång. Fantastisk författare. Motivering överflödig.
Vargos Llosa, titel bortglömd. Nobelprisvinnare, beskrivningen av historien i baksidetexten skvallrar om superb sydamerikans macholitteratur. Underhållande grymt, måste udnersökas.
Gunnar Persson, Nacka. Biografi över fotbollslegendaren Nacka Skoglund. Verkade välskriven och intressant. Fotboll och litteratur, två goda ting....

Mötte upp Mitlou och Mutto för en lunch efter min shopping spree. Efter lunchen gick vi och kollade in lite modern konst på Passagen. Vi nickade förstående och insiktsfullt åt installationerna och videoverken, sedan stack vi hem till mig och tittade på Some Kind of Monster.

Nu är det kväll

20 februari

Det var lördag

Med bultande tinningar och en torr hals vaknade av jag av att en blöt tunga lekte med mina fingrar. Det var mysigt, men en aning perverst. Jag tog tag i dagen och situationen. Jag satte mig upp och fann mig i muttos vardagsrum. Zach, min hårige vän satt vid min sida med trånande blick. Allright.
Det var en fin morgon utanför fönstret. Jag bestämde mig för att ta ut Zach på en promenad.

Zach är en liten men tuff streetdogg. Han är bestämd i sin uppfattning om att han är kvarterets alphahane. Dock muckar han inte gräl genom att visa tänder och kulor. Han är smartare än så.
Vi gick upp mot fotbollsplanen i ryd. För zach går hans turf war ut på att pissa så ofta som möjligt. Han markerar revir genom att lämna gula snöhögar i varenda streetcorner. På något sätt kände jag mig delaktig i detta. Det kändes fint.

När vi kommit fram till fotbollsplanen stod vi där längs ena långsidan och såg ut över solens dans på fotbollsplanens vita bädd. Plötsligt får vi syn på ett annat crew. Från kortsidan till vänster dyker en elak liga upp och det är bäddat för trubbel. Det är en ohelig allians bestånde av en ogudaktig blandning av ras och människa. Det är en svajig och klent byggd tant som frontar med två Jack Russels. De två små muterade råttorna till hundar är uppbackade av en stor fet Schäfer-någonting-blandning. Hundarna är kopplade kopplade till vår stora lättnad, men när de får syn på mig och min kompan går de in i attack mode.
Jag och Zach är vana vid showdowns så vi gör ett strategiskt move - vi gör en stand off. Sakta backar vi ett par meter in på fotbollsplanen och låter våra antagonister göra nästa drag.
Den osymetriska kvartetten går förbi. Hundarna skäller och rycker, men tanten förblir stabil i kontrollen av sina lakejer. Hon tyckte väl också att det var en för fin dag för blodspill.
När de passerat oss rullar jag och Zach vidare ner mot centa. I besvikelse över den uteblivna fajten nöjer sig Zach med att flera gånger pissa i fegisarnas fotspår. That's ma boy.

17 februari

News

Bahrain, Jordanien och Iran.
Tunisien och Egypten satte demokrati på agendan. Folken sluter upp, ställer krav, protesterar. Den demokratiska västvärlden ser på och nickar förstående åt det godartade kaos som spridit sig. Våra turistparadis har stått i brand. Ur askan hoppas vi att något mer än lyxhotell och krimskramsbutiker ska växa fram. Ett rum för demokrati.

Ikväll ska de svenska lärarnas kompetens diskuteras i SVT debatt. Jag ska sitta med benen i kors och med näsan i vädret. Tolka det hur ni vill

15 februari

Alla hjärtans dag



En bekant på facebook uppdaterade sin status med dessa rader igår:


"har en tokmysig alla hjärtans dag-kväll med en underbar flickvän. Är du en bitter, avundsjuk singel? Lär dig ragga så slipper du sitta ensam nästa gång."


Jag undrar vad för slags cynisk och snedvriden människosyn som ligger bakom sånna här utlåtanden. Kan va ett skämt iof. Då är det nästan kul..

13 februari

Sara

Trots att bokrean snart brakar loss så kunde jag inte avstå från ett litet bokköp igår. Jag köpte Sara Stridsbergs Darling River på pocket. Stridsberg, svensk litteraturs wonderchild - är mer än lovligt omskriven och hyllad. Så jag känner mig lite keff att jag inte tidigare undersökt whats the fuzz is about.
Just nu läser jag en julklapp från min pappa. Frank Partonys Tändstickskungen. Partony är en amerikansk journalist och boken handlar om Ivar Kreugers sista tio år i livet. Den är tung som bly, proppad med ekonomiska termer och elegans ala 1920-tal. Helt klart läsvärd.

Veckan som kommer. En vecka som varit. Repris.

10 februari

Enhejdundranstorsdag

Steg upp i ottan för att närvara vid en arbetsintervju. Mina starka och svaga sidor var redo. Jag var trött. En vit välstruken skjorta hade jag på mig, och en trevlig kofta.

Efteråt gick jag och Enöga en sväng på stan. Han hade sökt samma jobb. Vi tittade på skor, åt thailändskt och satte oss till sist på stadsbiblioteket och slötittade i amerikanska vänsterblaskor.
Akademiker som har ledigt liksom.

Ikväll ska Mutto, Emil och Egerhag spela på HG. Jag är förväntansfull och redan en smula stolt. Inte ens om hela världen sögs in i ett svart hål skulle kvällen kunna sluta i annat än en fullbordad succè.

Jag njuter av torsdagens sekunder. Snön faller och smälter. Det är som om våren kommer underifrån.

7 februari

The world chico

Igår rörde jag knappt på mig över huvudtaget. Jag håller på att bli förkyld.
Mitlou, Chompen och jag satt och rehabade framför TV:n nästan hela dagen.
Efter att ha glott på Vem vet mest i två timmar satte vi igån Scarface.
Sedan satt vi där och kommenterade Miami-gangstarnas tidstypiska klädsel och fyllde i repliker.
Det var en smått fantastisk söndag

Solsidan också. Damn.. Det är så jävla bra

4 februari

Komikern

Efter allt var slut, när publiken var på väg ut från lokalen, stod jag och pratade en stund med Parlamentet-komikern Marika Carlsson. Hon tyckte att jag hade varit bra, förvånansvärt bra. Jag tyckte själv att jag hade kört lite på tomgång, men publiken verkade nöjda. De skrattade. Inte hysteriskt, men tillräckligt.
Jag skippade ölen och gick hem.

Det är en fin dag idag. Solen har stått högt och en kraftig vind låter träden svaja som i hypnos. Jag har ett lagom dyrt vin på kylning och vänner som ställer till med fest.
Komikern från igår gömmer sig i ett skåp någonstanns. Inte en ironisk gest kan förstöra perfektionen av ett välförtjänt lugn.

1 februari

Gråskala

Jag vill inte vara ledsen. Jag vill inte vara förvirrad. Jag vill inte tveka på hur jag ska förhålla mig till saker.

På sistone är det som att allt vill ställa sig på sin spets.
Jag lyssnar och försöker förstå. Men den ena nyheten efter den andra tvingar mig till ett ofrivilligt grubblande.

Ett stilla kaos. En ton i en gråskala. Jag letar efter ett andetags avstånd för att förstå vad jag ska säga och göra, men nu vill ingenting komma till mig utan kamp.
Samtidigt dras jag mot en torsdag. En kväll då jag ska ställa mig på scenen och driva med världen framför en publik som skrattar och ler.
Vill jag spä på myten om den gråtande clownen? Knappast.
Jag vet att det är jag själv som är kaptenen som styr vart åbäket livet ska ta vägen. Och jag tror förändringarna och besluten är inom räckhåll.