9 januari

Banankaka

I en sinnesförvirrad och tidig tonårsperiod gick jag genom en fas med målet att sätta världen ur balans. Jag gick i sjunde klass och tyckte allt var som hade med skola att göra var öken. Ett rebelliskt uppror tog sin fart, jag ville förändra bilden av mig själv. Den väluppfostrade högstadiepojken ville få en ny image. På grund av bristande mod och ett allt för stort samvete lyckades jag inte löpa linan ut. Alkohol, tobak och droger var alldeles för skrämmande, så jag nöjde mig med att hota mina föräldrar och resten av omvärlden med att göra ett oväntat karriärsval.
Jag skulle bli bagare!
Allvarsamt resonerade jag kring yrkets för- och nackdelar. Bagarens tidiga morgnar och pissiga lön lockade mer än den då tillsynes oändliga akademiska väg som låg framför mig.
Till min stora förvåning och besvikelse ryckte mina föräldrar på axlarna åt mina hot om att gå denna mjöliga yrkesväg. De såg snarare roade ut av mina radikala framtidsplaner.
Deras avslappnade hållning till mitt patetiska försök att skapa kaos, grundades nog i en kännedom av realiteten i deras sons bagardrömmar.
Efter två veckors elevens val i "bageri och konditori", insåg jag att mina chanser att förverkliga drömmen var noll. Lika snabbt som idéen kom så försvann den.

Kom och tänkta på detta idag när jag bakade en banankaka. Den blev klibbig och god och min vän Mutto och jag åt den medans vi spelade brädspel. Jag berättade inte för honom om mitt gamla drömyrke. Så jag gör det nu.